Den fria scenkonsten är idag en etablerad del av Stockholms kulturliv och har sina rötter i de fria grupper som växte fram under 1970-talet som en protest mot de statliga institutionerna som dominerade kulturfältet. Fria scenkonstgrupper producerar idag en mängd föreställning och är alltid till viss del statligt finansierade. Uppsatsens övergripande syfte är att belysa hur åtta fria grupper som intervjuats förhåller sig till att bedriva konstnärlig verksamhet utifrån knappa resurser. Särskilt intresse ägnas åt vilken betydelse Kulturrådets verksamhetsbidrag har för gruppernas ekonomiska stabilitet.

Genom Resource Dependence Theory, institutionell teori och Bourdieus begrepp fält och kapital, beskrivs hur gruppernas beroende av olika resurser och kapital ser ut. Det framgår att Kulturrådets verksamhetsbidrag är avgörande för samtliga grupper överlevnad samt att svårigheter i att kontrollera den tillgången uppstår i relationen till Kulturrådets referensgrupp. Resursalternativen till verksamhetsbidraget är begränsade och eftersom olika bidragsgivare har skilda bedömningsvillkor skapas en miljö med motstridiga krav som gör det svårt för grupperna att uppnå full finansiering i verksamheten. Även de prioriteringar som grupperna tvingas göra när resurserna är knappa begränsar deras möjlighet att bedriva sin verksamhet under rimliga villkor. Särskild påverkan går att se på förmågan att planera långsiktigt och på arbetsmiljö och hälsa. Risken finns även att gruppernas möjlighet till långsiktig konstnärlig utveckling hämmas. Gruppernas syn på strategier och anpassningar för att påverka sin ekonomiska situation skilde sig åt. Vi såg ett mönster i att de grupper som har medvetna strategier och använder ett mer ekonomiserat språk, också är de som har en uppåtgående kurva i beviljandegraden från Kulturrådet. En tendens som sätts i relation till den utveckling som kallas för kulturens ekonomisering, där offentligt stödda organisationer mer och mer förväntas drivas som företag.

Grupperna uttryckte ett behov av en tydligare kommunikation mellan bidragsgivare och bidragstagare, möjligen genom en kontraktsstyrd relation där förväntningar och krav tydligt formuleras. Detta skulle möjligtvis kunna vara ett sätt att förhindra att konstnärernas kreativa begär utnyttjas i form av oavlönat arbete under orimliga villkor.