I den klassiska västerländska estetiska traditionen, från Aristoteles och framåt, begreppsliggörs ”natur” och ”konst” i relation till varandra, men uppfattas ytterst sett som separata. Medan naturen skapar immanent, inifrån sig själv, karakteriseras konsten av att människan bearbetar en visavi henne själv extern materia. De ”hylozoiska” (från grekiskans hyle, ”materia”, och zoe, ”liv”) och ”panteistiska” författarskap som står i fokus för denna avhandling har en annan ingång till denna fråga. Avhandlingen undersöker mer precist möjligheten och konsekvenserna av en estetik i vilken natur och konst förstås som en och samma storhet. Detta sker med utgångspunkt i den italienske renässansfilosofen Giordano Brunos metafysik som teoretisk matris, då det i hans tänkande inte föreligger någon väsentlig skillnad mellan det som frambringas av naturen och av människan. Metodologiskt gör undersökningen bruk av ”naturfilologi”, en inom tidigare litteratur endast vid ett fåtal tillfällen förekommande term som i avhandlingen betecknar både en metod och ett perspektiv och som tjänar som ett begreppsligt korrelat till det metafysiska naturbegrepp som finns hos Bruno. Exempel på naturfilologiska förfaranden är ”analogi” och ”morfologi”, vilka gör det möjligt att studera den hylozoiska och panteistiska estetiken utifrån dess egna premisser. Avhandlingen består av två separata men tematiskt förbundna undersökningar: dels av Brunos hylozoiska estetik, det vill säga en estetik som utgår från idén om all materia såsom levande, dels av den hylozoiska estetikens efterliv, främst från och med den tyska idealismen och framåt, med fokus på Friedrich Wilhelm Joseph Schelling, Gustav Theodor Fechner, Jakob Johann von Uexküll och Adolf Portmann. Därpå följer ett kapitel som relaterar resultaten till de för avhandlingen mest relevanta samtida teoribildningarna med naturen i fokus, med särskilt fokus på antropologi, naturfilosofisk morfologi och evolutionär estetik. Med avstamp i dessa undersökningar argumenterar avhandlingen för att den hylozoiska estetiken har potential att erbjuda en uppluckring av de traditionella gränserna mellan natur och konst.  

In the classical Western aesthetic tradition, from Aristotle onwards, ’nature’ and ’art’ are conceptualised in relation to each other, but are ultimately perceived as separate. While nature creates immanently, from within itself, art is characterised by man forming matter external to himself. The ’hylozoic’ (from the Greek hyle, ’matter’, and zoe, ’life’) and ’pantheistic’ texts studied in this thesis have a different approach to this binary opposition. More precisely, the thesis examines the possibility and consequences of an aesthetics in which nature and art are conceived of as one and the same. It makes use of the metaphysics of Italian Renaissance philosopher Giordano Bruno as a theoretical matrix, given that there is no essential difference between what is produced by nature and by man in his thinking. In order to find a methodological correlate to Bruno’s metaphysical concept of nature, the thesis brings forth and elaborates on the notion of “philology of nature”, a concept that has only a few occurrences in previous literature. In the thesis, philology of nature designates both a method and a perspective, and examples of nature philological procedures are ’analogy’ and ’morphology’. These procedures make it possible to study the hylozoic and pantheistic aesthetics on its own premises. The thesis consists of two separate but thematically connected investigations. First, of Bruno’s hylozoic aesthetics, that is, an aesthetics that is based on the idea of ​​all matter as living, and second, of the afterlife of hylozoic aesthetics, primarily from German idealism onwards, with a focus on Friedrich Wilhelm Joseph Schelling, Gustav Theodor Fechner, Jakob Johann von Uexküll and Adolf Portmann. This is followed by a chapter that relates the results of these investigations to the most relevant contemporary theories focusing on nature: anthropology, morphological philosophies of nature and evolutionary aesthetics. Finally, the thesis argues that the excavation of a hylozoic aesthetic vein operative within the Western aesthetic tradition, has the potential to challenge and undo the traditional boundaries between nature and art.