Vi, de fördrivna är en studie av historiska erfarenheter som kommunicerats av de polska judar som kom till Sverige som flyktingar 1967–1972 på grund av den antisemitiska kampanjen i Polen som inleddes 1967. Kampanjen nådde sitt crescendo i och med de regimkritiska demonstrationerna i mars 1968 och ledde till den sista stora polskjudiska emigrationen. Utifrån en hermeneutiskt grundad oral history presenterar avhandlingen en analys av historiska erfarenheter så som dessa kommuniceras i levnadsberättelser och inspelade dialoger, vilka samlats in i samarbete med Nordiska museet och deras digitala plattform Minnen.se; samt publicerade biografier.

Syftet med avhandlingen är att bidra med en fördjupad och mer nyanserad förståelse av den svenskpolskjudiska historien i relation till två centrala historiska händelser: Förintelsen och den antisemitiska kampanjen. Ur de analyserade erfarenheterna framträder en erfarenhetskronologi med dessa två händelser som organiserande och meningsskapande brytpunkter. Den första och mest betydelsefulla brytpunkten är Förintelsen. Den andra brytpunkten utgörs av den antisemitiska kampanjen, vars följd blev flykten till Sverige. De två brytpunkterna avgränsar en tid före, en tid emellan och en tid efter i erfarenhetskronologin. Analysen av erfarenhetskronologins olika delar utgår från de tongivande narrativ som dominerar i den historiekulturella situation som det historiska berättandet sker i.

De svenskpolska judar som står i fokus för avhandlingen kommunicerar historiska erfarenheter inte bara av Förintelsen och den antisemitiska kampanjen, utan också av Sovjetunionen under Stalin, livet i Polen under kalla kriget, strukturell antisemitism och av Sverige under välfärdsstatens glansperiod. Dessa händelser är centrala i historiekulturen. Samtidigt avviker de mot de narrativ som dominerar. I skildringen av Förintelsen berättar de om överlevnad i Sovjetunionen i kontrast till det tongivande narrativ om Förintelsen som etablerats under det som kallats vittnets tidsålder. Om tiden emellan, i Folkrepubliken Polen, förmedlar de en mer mångfasetterad bild av tillvaron än de tongivande narrativen, förekomsten av strukturell antisemitism spelar en betydande roll. I den avslutande delen om livet i Sverige följer de historiska erfarenheterna däremot det tongivande narrativet om välfärdsstaten. Genom att synliggöra denna grupps förhållningssätt till det förflutna bidrar studien med ett svenskpolskjudiskt perspektiv på några av den europeiska modernitetens mest centrala historiska erfarenheter. 

We, the Expelled is a study of historical experiences communicated by the Polish Jews who came to Sweden as refugees in 1967–1972 due to the antisemitic campaign in Poland that began in 1967. The campaign reached its crescendo with the regime critical demonstrations in March 1968 and led to the last major Polish Jewish emigration. Grounded on a hermeneutically based oral history, the dissertation presents an analysis of historical experiences communicated in published biographies as well as in life stories and recorded dialogues, which have been collected in collaboration with the Nordic Museum and their digital collection platform Minnen.se.

The dissertation aims to contribute with a deeper and more nuanced understanding of Swedish Polish Jewish history in relation to two central historical events: the Holocaust and the antisemitic campaign. From the analyzed experiences, a chronology of experiences emerges with these two events as organizing and meaning making breaking points. The first and most significant breaking point is the Holocaust. The second is the antisemitic campaign, which resulted in the flight to Sweden. The two breaking points demarcate a time before, a time in between and a time after in the chronology of experience. The analysis of the chronology of experience is based on the narratives that dominate the historical cultural situation in which the historical narration takes place.

The Swedish Polish Jews who are the focus of the dissertation communicate historical experiences not only of the Holocaust and the antisemitic campaign, but also of the Soviet Union under Stalin, life in Poland during the Cold War, structural antisemitism and of Sweden during the heyday of the welfare state. These events are central in the historical culture. At the same time, their experiences deviate from the dominant narratives. In their depiction of the Holocaust, they tell of survival in the Soviet Union in contrast to the dominant narrative about the Holocaust that was established during what has been called the Era of the Witness. During the time in between, in the Polish People’s Republic, they communicate a more multifaceted picture than the dominant narratives, the presence of structural antisemitism plays a significant role. In the concluding part about life in Sweden, however, the historical experiences follow the dominant narrative of the welfare state. By displaying this group’s narration of the past, the study contributes with a Swedish-Polish-Jewish perspective on some of the most central historical experiences of European modernity.