Syftet med denna självständiga vetenskapliga uppsats är att undersöka, kritisk granska och reflektera över mitt samt mina förskollärarkollegors bemötande, handlande och agerande i rutin- och regelstyrda situationer i form av samlingar. Essäformen som metod har hjälp mig att undersöka och förstå vilka praktiska kunskaper som förskollärare skulle behöva för att kunna handla klokt och ta ”rätt” beslut gällande det enskilda barnet. Genom min berättelse samt genomförda deltagande observationer har jag kommit fram till att det är viktigt att kunna se, bemöta och stötta varje enskilt barn och dennes behov i komplexa situationer. Utgångspunkten i min uppsats är det enskilda barnet som har rätt att känna sig trygg, sedd, lyssnad på, förstådd och bekräftad. Därför har jag lagt stor vikt på förskollärarens, som professionsbärare, handlande och ansvarstagande. Jag har även kritisk granskat och ifrågasatt mitt och mina kollegors förhållningssätt till de rutinerna och reglerna som vi själva har skapat i åtanke av att bland annat bemöta och stötta barn som har andra förutsättningar och att kunna tillgodose deras behov. All litteratur och olika teoretiska perspektiv som jag har använt mig utav i mina undersökningar har hjälp mig att hitta nya perspektiv för att förstå mig, mina kollegor men framförallt det enskilda barnet och dennes behov.