Return-to-work coordinators (RTWC) support people on sickness absence and is a new healthcare occupation in Sweden. Its practitioners represent a variety of professions, there is no common undergraduate training and vague role and competence descriptions. The aim was to explore differences in training and competence according to original professions (occupational therapists, physiotherapists, counselling, and other professions) and coordinators’ views on which professions they believe provide the best competence for the role. All RTWCs (82) in one region were invited to answer a questionnaire (89% response rate). Mixed-methods analyses were applied. The results showed that counselling professions were more likely than other professional groups to have further training, particularly in conversation methods, and a lower proportion of them stated needing more knowledge about gender equality, social problems, insurance/benefit and conversation methods. The analysis of free-text answers identified three competence areas of importance: advice and guidance, a holistic view, and personality over profession. Occupational therapists and social workers were seen as having the best competence for the coordinating role. The results outline some common values, norms and important competences for RTWCs that could help develop the RTW coordination training and pave the way for RTWCs professionalisation process.

Rehabiliteringskoordinatorer är en ny yrkesroll inom hälso – och sjukvården som stödjer sjukskrivna patienter i rehabiliteringsprocessen. Koordinatorerna saknar dock en tydlig roll – och kompetensbeskrivning, och det faktum att yrkesrollen saknar en gemensam yrkesutbildning och innehas och utvecklas av olika professioner gör den unik. Syftet med studien var att undersöka skillnader i kompetens baserat på rehabiliteringskoordinatorers olika grundprofessioner, samt vilka professioner de menade hade bäst kompetens för att arbeta som rehabiliteringskoordinator. Alla rehabiliteringskoordinatorer i en region bjöds in att svara på en enkät (89% svarsfrekvens). Både kvantitativa och kvalitativa analysmetoder användes. Resultaten visade att kuratorer hade mer vidareutbildning än övriga professioner, särskilt inom samtalsmetoder, och kuratorerna uppgav mindre behov av ytterligare kompetens inom områdena jämställdhet, sociala problem, försäkringar/bidrag och samtalsmetoder. Analysen av fritextsvaren visade att holistisk syn, personlighet framför profession samt rådgivning och vägledning ansågs vara tre viktiga kompetensområden för rehabiliteringskoordinatorer. Arbetsterapeuter och socionomer ansågs ha mest passande kompetens för att arbeta som rehabiliteringskoordinator. Resultaten adresserar några gemensamma grundvärden, normer och viktiga kompetensområden för rehabiliteringskoordinatorer som kan bidra i utvecklingen av utbildning för rehabiliteringskoordinatorer och bana väg för deras professionaliseringsprocess.