Den här uppsatsen undersöker de olika sätt på vilka romarna beskrivs behandla sina fiender under den tidiga Romerska republiken (509–290 f.Kr). Med avstamp i Edward Saids post-koloniala teori om framställningen av den Andre, och Erich Gruens arbete om representation under antiken, analyseras beskrivningar av de öden Roms många fiender led som står att återfinnas i Livius, Diodorus Siculus, och Dionysios från Halikarnassos historiska verk om den unga Romerska republiken. I enlighet med uppsatsens hermeneutiska metod är analysen uppdelad i två delar, vilka behandlar uppror och krig mot utländska stater, respektive. De exempel som går att återfinna i källmaterialet förstås också som delar i en helhet, och de undersöks dels i sin egna kontext och jämförs med andra exempel i det stora sammanhanget. De romerska segrarna analyseras för att se hur källorna beskriver de erövrades öden, både materiellt och rent kroppsligt, och uppsatsen undersöker hur dessa framställs, och om källmaterialet representerar olika etniska gruppers behandling på olika sätt.Undersökningen visar att källorna, varken för sig själva eller sedda som en helhet, inte framställer det som att romarna hade tydliga och konsekventa riktlinjer för hur besegrade folk behandlades, men att vissa mönster ändå kan urskönjas, särskilt när det kommer till hur folkgrupper som gjorde uppror mot om behandlades. Olika folkslags etniska härkomst framställs inte som avgörande för hur de behandlades av Rom, trots källornas stundtals nedsättande kommenterar om sådana folkslag. Undersökningen visar att latinare, efter större uppror, kunde visas viss barmhärtighet, men källorna beskriver även hur latinska städer vid tillfällen utplånades tillsammans med deras befolkning av romarna, och även hur andra folkslag kunde skonas, och det blir tydligt att källmaterialets representation inte framställer någon etnicitet, vare sig besläktad med romarna själva eller helt avlägsen, som en garant mot romersk brutalitet.