Uppsatsen syftar till att genom hermeneutik och retorisk teori analysera Johannes Anyurus verk "Det är bara gudarna som är nya" och försöka utröna dess retoriska funktion, framför allt dess relation till den epideiktiska genren så som den definieras av Lawrence Rosenfield.

Jag fann att "Det är bara gudarna som är nya" i första hand syftar till att berätta för berättandets och berättarens skull, samt att den på intressanta sätt ställer sig i en intertextuell dialog med många andra verk och olika sorters berättelser.

Slutligen diskuterar jag lite kring verkets retoriska funktion och dess möjliga relationer till existerande teorier, samt den epideiktiska genren och dess relation till poesi som uttrycksform. Jag finner att verkets retoriska funktion med all önskvärd tydlighet är att förmedla tidigare okända sanningar om livet som författaren ser det, och att han uppnår detta förmedlande genom ett mycket kreativt användande av metaforer.

Den generella slutsats jag når är dock att mer forskning borde göras på den epideiktiska genren – den innehåller sannolikt mer än man hittills har hittat.