Den här essän avser att ur ett praktisk-filosofiskt perspektiv utforska hur delad närvaro, en unik kvalité hos muntligt berättande, är kopplad till en slags oförställdhet som en god berättare uppvisar. Utifrån egna berättarerfarenheter och Alasdair Macintyres begrepp ’praxis’ analyserar jag ett material från en internationell berättarkonferens ägnad att etablera professionellt muntligt berättande som en egen konstform. Jag jämför berättarens praxis med författarens och skådespelarens, utifrån Peter Goldies teori om narrativt tänkande samt begreppet ’ram’ hämtat från Gregory Batesons teori om lek. Medan en författare är fri att utforma sitt narrativ ur vilket perspektiv som helst, måste en god berättare hålla fast vid sin egen personliga synvinkel – berätta som sig själv – vilket kräver en specifik berättarkompetens: en slags simultankapacitet. Blir narrativet på så vis inramat på rätt sätt och berättandet dessutom är oförställt, kan berättaren dela sin närvaro i berättarrummet och berättelsens värld med åhörarna. Kanske denna delade närvaro kan upplevas som en slags resonans.

This essay explores from a philosophical point of view a connection between ‘shared presence’, a unique value that oral storytelling can attain, and a certain unfeigned quality exhibited by a good storyteller – a form of authenticity as pictured by Alessandro Ferrara. By applying Alasdair Macintyre’s concept of ‘practice’ to a material presented at an international storytelling conference, intended to establish oral storytelling as an art of its own, I compare the practices of a storyteller with those of an author and those of an actor. In so doing I refer to cases from my own experience as a teller. These comparisons are also based on Peter Goldie’s theory on narrative thinking and on Gregory Bateson’s theory of play. Whereas an author is free to construct his narrative from any perspective whatever, I find that a good storyteller must stick to his own self. This calls for a specific competence required for entering into play mode with the listeners. If the narrative is well framed in this sense, and the telling is unfeigned, the teller can simultaneously share his presence in the taleworld and the storyrealm with the listeners. This could be experienced by the participants as a form of resonance.