Uppsatsen undersöker diskursen om Indien i Teosofisk tidskrift 1891-1894. Efter en introduktion till forskingsfälten, västerländsk esoterisk tradition och post-kolonialism, beskrivs den diskursiva framställningen av Indien i de svenska teosofernas tidskrift. Indien representerar en uråldrig visdom och ett samtida förfall. I den gamla sanskrit-litteraturen finner teosoferna svunna tiders andligt högtstående civilisation medan teosofernas samtida Indien är förslappat och i behov av revitalisering. Indien utgör även en motpol till västerlandet som är präglat av två andra sorts förfall: den andliga materialismen och en dogmatisk kyrkoreligion. Teosofernas uppgift blir att revitalisera Indiens uråldriga visdomar och förandliga väst i ett väst-östligt utbyte.

Denna bild av Indien har inte enbart påverkat nyandligheten utan även en bred västerländsk uppfattning om Indiens andlighet. Även inom hindu-nationalismen återfinns föreställningar som överensstämmer med teosofernas Indien-diskurs. Uppsatsen avslutas med en diskussion kring rötterna, betydelsen och spridningen av den teosofiska diskursen om Indien.