Det här är en vetenskapliga essä om hur vi pedagoger ska förhålla oss till sådant som barn berättar för oss i förtroende, under utvecklingssamtal på fritidshemmet. Genom min reflektion utforskar jag olika etiska perspektiv, som kan hjälpa mig i hur jag kan förhålla mig till samtalen samt undersöker vad som sker i det mellanmänskliga mötet mellan pedagoger, barn och föräldrar. Essän utgår från egenupplevda situationer där jag diskuterar möjliga handlingsalternativ som pedagog, med betoning på hänsynstagande, respekt och jämlikhet. Det jag eftersöker i samtalen är sätt att stärka barns integritet och samtidigt ge föräldrar adekvat information om sitt barn. Dessutom reflekterar jag över övergripande riktlinjer som är moraliskt försvarbara för pedagoger att handla efter. Jag har lyft fram hur vi tänker kring de relationer vi skapar till såväl barn som föräldrar och har under skrivandets gång fått upp ögonen för hur barn svarar när vuxna ställer frågor samt hur viktigt det är att det finns kvalitet i relationer till såväl föräldrar som barn. Barns integritet går som en röd tråd genom hela min essä och de etiska perspektiven har gett mig en fingervisning om hur jag bör förhålla mig till samtalen och mitt praktiska yrkeskunnande. Därigenom har jag fått en större förståelse för och kunskap om hur mina handlingar kan bidra till att ge föräldrar adekvat information om sitt barn och hur jag bör förhålla mig till mina egna yrkesetiska förpliktelser. En viktig slutsats som jag drar är hur betydelsefullt det är att vi ställer frågor till barn som handlar om vilka de är tillsammans med andra, innan vi frågar dem vilka de vill bli. Slutligen vill jag framhålla att det finns stor praktisk kunskap hos pedagoger, vars röster behöver komma fram i reflektion tillsammans med andra.