The limit between the proper and the foreign – how this limit is established, but also crossed and dissolved – has remained a crucial issue in phenomenology. Setting these questions in the context of the phenomenology of religion, this thesis develops an analysis of the relation between transcendence and body understood in terms of a certain limit.

The introductory part is rooted in Edmund Husserl’s discussions of the concept of transcendence, which is shown to have an essential connection to the analysis of inner time-consciousness. Here we encounter a decisive limit to objectifying knowledge, which also comes across in his investigations of the body and its spatiality.

The second part discusses Max Scheler’s critique of Husserl’s excessively objectifying view of knowledge, with a particular focus on Scheler’s understanding of love as a condition of possibility for any knowledge. Scheler is shown to have developed a new concept of transcendence that avoids the pitfalls of objectivism, although in his philosophy of religion he tends to downplay the importance of the body.

The third part undertakes a reading of Edith Stein, who develops ideas similar to Scheler’s, though in a phenomenologically more nuanced fashion. Although her philosophy of religion also bypasses the body, Stein provides a more genuine access to the writings of the mystics, the analysis of which forms the core of the fourth and concluding part. Drawing on the work of the 13^th century Beguine Mechthild of Magdeburg, this concluding chapter develops a phenomenological understanding of religion with an emphasis on transcendence and limit, while also retaining the centrality of our experience of the body. This means: a phenomenology of the limit is investigated, rather than a limit of phenomenology.

Hur gränsen mellan det egna och det främmande ska dras är en central fråga inom den fenomenologiska traditionen, en fråga som här undersöks i ett religionsfilosofiskt sammanhang. På vilket sätt kan vi överskrida oss själva mot det främmande och ogripbara, och på vilket sätt är denna möjlighet förbunden med vår egen kroppslighet?

Dessa teman utvecklas i en serie diskussioner av filosofer som Edmund Husserl, Max Scheler och Edith Stein. Redan i Husserls analyser av transcendensen, tidsmedvetandet och kroppsligheten framträder en bestämd gräns för den objektiverande kunskapen, även om han i sista hand alltid uppfattade den som ett ideal. I Schelers och Steins religionsfilosofier utvecklas därefter en kritik av denna kunskapssyn, bland annat i form av en analys av kärleken (Scheler) och mystiken (Stein), men hos ingen av dem får kroppsligheten en central ställning.

I den avslutande delen, som analyserar den mystika erfarenhetens uttryck hos den medetida beginen Mechthild von Magdeburg, utvecklas en fenomenologi som förbinder transcendens med kroppslighet och sinnlighet. Därmed undersöks en gränsens fenomenologi snarare än fenomenologins gräns.

Jonna Bornemark är forskare och lärare på Södertörns högskola. Boken är hennes doktorsavhandling.