I Spår, kropp, tid undersöks den måleriska gestens materialitet i måleri som förknippas med abstrakt expressionism och informell konst. Ett återkommande drag i beskrivningarna av denna konst är att den sägs peka mot, eller handla om, individen eller individualitet; antingen som ett uttryck förkonstnärens inre liv genom fria, improviserade stråk på duken, eller i relation till sociala och historiska sammanhang där individualiteten har uppfattats som undertryckt av industrialismens effekter eller av kollektivistisk statligpolitik. I den här undersökningen är perspektivet istället riktat mot den måleriska gesten och dess materialitet. Stilbeteckningar och historiska förklaringsmodeller sätts inom parentes och fokus ligger istället på den måleriska gesten som sådan. Den måleriska gesten är det övergripande analytiska begrepp utifrån vilket konstverken analyseras, och som i avhandlingens analyskapitel utvecklas och fördjupas i en ackumulerande process. Syftet medavhandlingen är att utveckla begrepp och metoder för att beskriva och tolka den måleriska gesten ur ett materialitetsperspektiv. Detta görs genom nära analyser av femton målningar från sent 1950-tal och tidigt 1960-tal av niokonstnärer från Sverige, Polen och forna Tjeckoslovakien. Studien bygger på nära analyser av målningarna med fokus på konstverkens materialitet. Analyserna etablerar och diskuterar begrepp och perspektiv på målningarna, som representerar olika materiella, formella och teoretiska aspekter av den måleriska gesten. De aspekter av den måleriska gesten som behandlas i undersökningens tre analyskapitel är: den måleriska gesten som ett abduktivt index; den måleriska gesten som ett uttryck för kroppslighet; den måleriska gesten som en visualisering av heterokroni, dvs. en uppfattning av tiden som mångfaldig. Undersökningen visar att den måleriska gesten kan förstås som en materiell nod, dvs. en förgreningspunkt, som sammanflätar frånvarande och närvarande kroppar, rum och temporaliteter. Den måleriska gestens meningsstruktur är polysemisk och beror på hur materialiteten inkluderas i relationer både inom och utanför måleriets materiella struktur.

This dissertation examines the materiality of the painterly gesture in painting associated with abstract expressionism and art informel. A recurring feature in the descriptions of this art is that it is said to point to, or be about, the individual artist; either as an expression of the inner life of the artist through the free, improvised strokes on the canvas, or in relation to social and historical contexts where individuality have been understood as suppressed by the effects of industrialism or by collectivist state policy. In this study, the perspective is instead directed towards the painterly gesture and its materiality. Style labels and historical explanatory models are put in brackets and the focus is instead on the painterly gesture as such. The painterly gesture is the overarching analytical concept from which the artworks are analyzed, and throughout the analytical chapters the concept is developed and deepened in an accumulative process. The aim of the thesis is to develop concepts and methods for describing and interpreting the painterly gesture from a materiality perspective. This is done by examining fifteen paintings from the late 1950s and early 1960s by nine artists from Sweden, Poland and former Czechoslovakia. The study concentrates on close analyses of the paintings with a focus on the materiality of the artworks. The analyses establish and discuss concepts and perspectives on the paintings, which represent different material, formal and theoretical aspects of the painterly gesture. The aspects of the painterly gesture treated are the painterly gesture as an abductive index; the painterly gesture as an expression of corporeality; the painterly gesture as visualizing heterochrony, i.e. a perception of time as multiple. The study suggests that the painterly gesture can be understood a material node, i.e. a branching point, which intertwines absent and present bodies, spaces and temporalities. The meaning structure of the painterly gesture is polysemic and depends on the way the materiality is included in relations both within and outside the structure of the artworks.