This thesis investigates contemporary practices focused on facilitating the integration of those who, for various reasons, are perceived as standing “outside” society. The practices represent a societal response to a perceived need for integration. It aims to explore how integration as a social process of change is professionally facilitated, as well as how its facilitators – analytically referred to as “integrators” – reason. Such an investigation aims to help us understand the ideas that shape our contemporary understanding of society and its members. Through a “dialectical dialogue method”, conversations were conducted with integrators from eight workplaces in Sweden and Hungary, examining their knowledge, reasoning, and underlying assumptions about their practice and its role in society. Sweden and Hungary constitute two national contexts that, in this thesis, are understood as employing a shared manner of integration facilitation practice.

The analysis reveals that integrators operate within a set of inherently contradictory demands: (1) to meet their clients without prejudice while relying on cultural generalisations; (2) to respect their clients’ differences while guiding them toward established societal norms; and (3) to motivate voluntary compliance from their clients within a context where expectations have already been defined for them. These contradictory demands challenge both integration policies and established research paradigms, revealing a more complex interplay of values, ideals, and epistemologies than is typically acknowledged.

The thesis interprets these contradictions through Chantal Mouffe’s theory of the democratic paradox as a non-reconcilable negotiation between liberal ideals and democratic practices, suggesting that integrators enact a paradoxical role: upholding ideals of unconditional inclusion while realising conditional belonging. Integrators must, in effect, persuade individuals to desire becoming what they are expected to be, navigating between coercive adaptation and idealised mutual recognition. In this way, they take on a political function, mediating not just between people and institutions but also between conflicting visions of society itself. However, the thesis contends that their work simultaneously reflects the conformist and depoliticised nature of the social sphere, as discussed by Hannah Arendt. Within this sphere, the conformist assumptions underlying integration discourses often remain hidden. Integrators thus become both enforcers and negotiators of societal boundaries.

Finally, the thesis explores how integrators must maintain a double perspective: a critical distance from society and an intimate familiarity with it – what Alfred Schütz described through the positions of “the stranger” and “the homecomer”. Concurrently, the thesis explores the limits of the integrators’ critical distance through Sara Ahmed’s concept of the stranger. It argues that the integrators’ encounters with clients, who are positioned as strangers, are shaped by visible markers of difference produced through histories of exclusion. As such, clients appear not as unfamiliar others but as familiarly strange, which enables the ongoing reproduction of the integrators’ imagined conception of an integrated society. By analysing the integrators’ role, position, and practice, the thesis deepens our understanding of how integration is enacted – not just as policy or discourse but as a lived, negotiated, and contradictory practice.

I denna avhandling undersöks samtida praktiker som syftar till att underlätta integrationen av dem som av olika anledningar uppfattas stå ”utanför” samhället. Praktikerna utgör således ett samhälleligt svar på ett upplevt behov av integration.

Avhandlingen studerar hur integration som en social förändringsprocess vägleds professionellt samt hur dess vägledare, analytiskt benämnda ”integratörer”, resonerar och reflekterar. I vidare mening syftar undersökningen till att skapa kunskap om de föreställningar som formar vår samtida förståelse av samhället och dess medlemmar. Genom en "dialektisk samtalsmetod" har samtal förts med integratörer på åtta arbetsplatser i Sverige och Ungern, med fokus på deras kunskap, resonemang och underliggande antaganden kring den egna praktiken och dess samhälleliga roll. Sverige och Ungern utgör två nationella kontexter som i denna avhandling förstås som verksamma inom en gemensam integrationsfrämjande typ av praktik. Analysen visar att integratörerna verkar inom ramen för en uppsättning inneboende motsägelsefulla krav, då de ska: (1) möta sina klienter fördomsfritt, men samtidigt förlita sig på kulturella generaliseringar; (2) respektera klienternas olikhet och samtidigt vägleda dem mot en etablerad samhällsnorm; samt (3) motivera frivillig anpassning till redan etablerade förväntningar. Dessa motsägelsefulla krav utmanar såväl integrationspolicys som etablerade forskningsparadigm, och blottlägger ett mer komplext samspel mellan värden, ideal och kunskapssyner än vad som ofta uppmärksammas.

Avhandlingen tolkar dessa motsägelser genom Chantal Mouffes teori om den demokratiska paradoxen, en olöslig förhandling mellan liberala ideal och demokratiska praktiker. Integratörerna intar därmed en paradoxal roll: de ska förverkliga ovillkorlig inkludering och samtidigt upprätthålla en villkorad gemenskap. De förväntas således få individer att vilja bli det som samhället kräver av dem, i en balansgång mellan tvingande anpassning och idealiserat ömsesidigt erkännande. I denna mening får integratörerna en politisk funktion – som förmedlare inte bara mellan människor och institutioner, utan även mellan motstridiga föreställningar om samhället. Samtidigt verkar de i en integrationsdiskurs som hyser dolda antaganden om vad som utgör ett integrerat samhälle. Med stöd av Hannah Arendt argumenterar avhandlingen för att deras arbete präglas av den sociala sfärens konforma och avpolitiserade karaktär. Integratörerna blir därmed både gränsvakter och förhandlare av samhällets gränser.

Avslutningsvis visas hur integratörerna måste upprätthålla ett dubbelt perspektiv: en kritisk distans till samhället och en samtidig djup förtrogenhet med det. Samtidigt undersöks också gränserna för integratörernas kritiska distans med hjälp av Sara Ahmeds främlingsbegrepp. Integratörernas möten med klienter, i egenskap av främlingar, formas av synliga tecken på skillnad som har producerats genom exkluderande historiska processer. På så sätt framstår klienterna inte som helt okända andra, utan som något bekant främmande vilket möjliggör en reproduktion av integratörernas föreställning om ett integrerat samhälle. Genom att analysera integratörernas roll, position och praktik fördjupar avhandlingen förståelsen av integration som något som inte bara utgör policy eller diskurs, utan som en levd, förhandlad och motsägelsefull praktik.