This dissertation explores how detained migrants, media technologies and techniques of enclosure are entangled in detention centres. Transnational lives are sustained by everyday digital media practices, which play an essential role in migratory mobility.

The study, however, focus on a context within which mobility is hindered and blocked: rejected migrants are detained while awaiting deportation. In Swedish detention centres, access to multimedia technologies is also limited and controlled, and, in some cases, it is even prohibited, as is the case with smartphones. The question that guides this study is, What happens when the connected migrant (Diminescu, 2008) is no longer connected? Using a grounded theory approach and relying on ethnographic interviews with migrants who are currently detained or have been detained, this research explores the experience of indefinite detention and the roles and meanings of media technologies within this experience of waiting.

This thesis describes waiting by exploring three dimensions of it: first through the technologies present (and absent) in detention centres; waiting as a practice; and finally, its relational aspect. Influenced by Goffman’s concept of "Total Institution" (1961), I propose the concept of "Waiting Institution" as a framework for understanding detention, because waiting is also the means through which the system functions and acts. The institutionalisation of waiting, constructed, maintained and fed by media technologies available to migrants and those used to manage life inside the centres, breaks the perception of simultaneity between inside and outside, adding a dimension of time that is always behind. This dissertation thematises a Broken Simultaneity: media technologies, in the way they are granted, are stripped of their ritual role (Goffman, 1967), and this increases the perception of isolation inside the centres. 

This thesis understands detention as a socio-technical system. It re-evaluates and challenges the rhetoric of access to media and connection with the outside world offered by the advocates and managers of detention, thereby shifting the focus to questions of why and how such access is either granted or denied. 

Denna avhandling undersöker hur migranter, medieteknologier och övervakningsteknologier är sammanflätade på förvaren.  

Att transnationella liv är tätt sammanflätade med vardagliga digitala mediepraktiker som utgör viktiga förutsättningar för en rörlig tillvaro, vilket har understrukits av forskare, journalister och icke-statliga organisationer, visar att migration, både som erfarenhet och styrning, redan är digitaliserad i hög grad och nu är på väg ännu längre i denna riktning.

Denna avhandling utgår från en kontext där rörligheten hindras och blockeras, där avvisade migranter hålls kvar i förvaren i väntan på utvisning, och i denna kontext minskar faktiskt digitaliseringen. Jag hävdar här att förvarsystemet, åtminstone tillfälligt, immobiliserar migranter inte bara fysiskt och geografiskt utan också digitalt. I svenska förvar är tillgången till multimedial teknologi begränsad och starkt kontrollerad, och i vissa fall till och med förbjuden, som till exempel smarta telefoner.

Detta innebär ett system av vad som kan kallas för motdigitalisering, av ickeuppkoppling, som uppfattas som ett påtvingat avbrott och ett berövande, vilket inte bara påverkar migranter i förvar utan också de transnationella relationer som uppkopplingen tidigare möjliggjorde.  

Frågan som huvudsakligen styr denna studie är: Vad händer när den uppkopplade migranten inte längre är uppkopplad? Med hjälp av grounded theory och etnografiska intervjuer med migranter som för närvarande är eller har varit frihetsberövade undersöks här upplevelsen av ett icke tidsbestämt frihetsberövande och medieteknikens roll och betydelse, både när det gäller dess närvaro och frånvaro, inom en miljö som huvudsakligen präglas av väntan.

Väntan är det som definierar upplevelsen av frihetsberövande. Avhandlingen analyserar väntan genom att undersöka tre dimensioner: den första genom de tekniker som finns (och saknas) i förvaret; den andra är väntan som praktiker med fokus på deras påvrekan på det dagliga livet och uppfattningen av tid; och den tredje utgörs av väntans relationella aspekter, med hänsyn till transnationella relationer och emotionella band.

Influerad av Goffmans begrepp "totala institutioner" föreslår jag konceptet ”väntinstitution” som ett ramverk för att förstå förvar, eftersom väntan inte bara är karakteristisk för det dagliga livet för migranter utan också utgör ett medel genom vilket systemet fungerar och upprätthålls. Väntan är den grundläggande dimension inom vilken alla relationer på förvaren uppstår och formas, och den står i nära relation till makt och kontroll. Denna institutionalisering av väntan, konstrueras, upprätthålls och underhålls både av de medietekniker som är tillgängliga för migranterna och de som används för att styra livet inne på förvaren. Det bryter upp uppfattningen om samtidighet mellan insidan och utsidan. Denna avhandling tematiserar en bruten samtidighet där de tillgängliga medieteknologierna i slutändan berövas sin rituella roll vilket ökar känslan av isolering.

Här ses förvaren därför som ett socio-tekniskt system innefattande: människor, utrymmen, tidsplanering, lagar och regler, praktiker samt tillåtna och förbjudna medieteknologier. I avhandlingen omvärderas och ifrågasätts därutöver den retorik om tillgång till medier och kontakt med omvärlden som förs fram av institutionens representanter. Fokus kring frågor om varför och hur denna tillgång beviljas eller avslås flyttas därmed till migranternas perspektiv. Med utgångspunkt i kritisk-feministisk teori ser denna studie inte migranterna enbart som offer för systemet utan också som aktiva subjekt, som arkitekter som kan utforma och vidta åtgärder för att tillgodose de behov som frihetsberövandet tagit ifrån dem.