Slavoj Žižek is frequently portrayed as the paradigmatic antipopulistthinker. Yet he is also routinely criticized for endorsing populistcauses in contemporary politics, not least after his infamous remarksconcerning Donald Trump during the 2016 U.S. presidential election. Thisarticle aims to approach this supposed contradiction by examining Žižek’stheory of populism. Rather than reading his debate with Ernesto Laclau asprimarily a confrontation between reformist populism and revolutionarycommunism, the article approaches it as a fundamental disagreementover the relationship between theory and political practice. Through aclose reading of Žižek’s engagement with Laclau, the analysis revealshow Žižek critiques what he perceives as a fetishistic tendency in Laclau’sthought which ultimately produces a deficient account of universalizationand results in the domestication of the constitutive negativity marked bythe Lacanian objet a.

Denna artikel tar sin utgångspunkt i hur retoriken under moderniteten beskrivs som ett hot mot föreställningsförmågan och det genialiska ska-pandet i syfte att kunna ställa frågan om retorikens förmåga att tänka det nya. Mot denna splittring av den retoriska traditionen vänds sedan blicken mot strukturalismens reintegrering av retoriken, hur denna har grundats i en dunkel relation mellan språkligt och ekonomiskt värde samt hur i syn-nerhet Ernesto Laclau har hanterat denna fråga. Via Laclaus begrepp den tomma betecknaren och Marx dito den allmänna ekvivalenten utreds sedan tre potentiella läsningar av Laclaus teori om retoricitet och språkligt skapande. Genom dessa läsningar framträder risken med att modellera en språk- och retoriksyn på värdeformen, inte minst eftersom ett otillräckligt erkännande av denna modell också potentiellt underminerar Laclaus begrepp om retoricitet.

This article takes as its starting point the modern description of rhetoric as a threat to imagination in order to ask the question concer-ning rhetoric's ability to think the new. Against the modern fragmentation of the rhetorical tradition, the focus then turns to the structuralist reinteg-ration of rhetoric, how this has been based on an obscure relationship between linguistic and economic value, and how in particular Ernesto Laclau has dealt with this issue. Through Laclau's concept of the empty signifier and Marx's concept of the general equivalent, three potential rea-dings of Laclau's theory of rhetoric and linguistic creation are then explo-red. These readings reveal the danger of modelling an understanding of language and rhetoric on the value-form, not least since an insufficient recognition of this model also undermines Laclau's concept of rhetoric.

This article investigates the ambiguous status of rhetoric, situated between proper philosophy and mere sophistry, through Alan Badiou’s three exemplary f igures of thought: the philosopher, the anti-philosopher, and the sophist. With the recent return of the sophist in politics in the form of populist politicians, contemporary rhetorical studies have expressed a need for the discipline to reconsider its alliance with relativist sophistics. However, by studying Badiou’s three exemplary f igures, and relating them to his understanding of the three forms of negation, the article explores a possible rift between sophistical rhetoric and anti-philosophical populism that complicates prevalent understandings of the relationship between rhetoric, phi-losophy, and sophistics. Finally, the article brings up some issues concerning how to f it exemplarity in general, and the three exemplary f igures in particular, into the framework of Badiou’s entire philosophy and discusses how to potentially counter-act these limitations.

Dieser Artikel untersucht den zweideutigen Status der Rhetorik, der zwischen echter Philosophie und bloßer Sophisterei angesiedelt ist, anhand von Alan Badious drei exemplarischen Denkfiguren: dem Philosophen, dem Anti-Philosophen und dem Sophisten. Mit der jüngsten Rückkehr des Sophisten in die Politik in Form popu-listischer Politiker hat die zeitgenössische Rhetorikforschung die Notwendigkeit zum Ausdruck gebracht, dass die Disziplin ihr Bündnis mit der relativistischen So-phistik überdenkt. Indem Badious drei exemplarische Figuren untersucht und sie mit seinem Verständnis der drei Formen der Negation in Beziehung gesetzt werden, untersucht der Artikel eine mögliche Kluft zwischen sophistischer Rhetorik und an-tiphilosophischem Populismus, die das vorherrschende Verständnis der Beziehung zwischen Rhetorik, Philosophie und Sophistik verkompliziert. Schließlich wirft der Artikel einige Fragen dazu auf, wie die Exemplarität im Allgemeinen und die drei exemplarischen Figuren im Besonderen in den Rahmen von Badious gesamter Philo-sophie eingeordnet werden können, und erörtert, wie man diesen Einschränkungen möglicherweise entgegenwirken kann.

Texten ämnar undersöka Barbara Cassins läsning av Demokritos den i ljuset av Lacans och Hegels respektive förståelse av atomismen. Mer specifikt berör texten skillnader i den materialism som alla tre tänkare identifierat i Demokritos tänkande och hur denna ser på förhållandet mellan det reella och språket eller diskursen. Fokus ligger här på förståelsen av den, det grekiska ord som vare sig betecknar något eller intet och som Demokritos, både med och mot det grekiska språkets grammatik, uppfinner. Avslutningsvis föreslås en läsning av den som framhäver dess dubbla roll som såväl rest som initial brist och som visar hur diskursens misslyckande också fångar det rellas dito.