I den här artikeln diskuteras kroppens och det sinnligas betydelse för kunskaps-produktion inom ramenför kritiska ras- och vithetsstudier. Artikeln erbjuder en skev och dekolonial metod som lyfter fram tre sinnliga tematiker: känseln,det haptiska och doften. Kritiska ras- och vithetsstudier, precis som de flesta andra vetenskapliga discipliner, har ofta utgått från blicken som en teoretisk lins: ”den andra” skapas via observationer, synliggörandet av vithet utgör en viktig dimension i ”märkandet” av den osynliga vitheten. Medan den kroppslösa blicken privile-gierats som en rationell vetenskaplig apparat, så har lukt och känsel underkänts och kategoriserats som de mest fysiska och kroppsnära sinnena. Andra sinnen än just blicken har därmed inte alltid betraktats som tillförlitliga källor till kunskap. För att belysa hur mänskliga hierarkier och skillnader skapas behövs dock andra sinnliga metoder än blickens. Mitt bidrag till att skeva kritiska ras- och vithets-studier består i att betona kroppen och det sinnligas centralitet i produktionen av kunskap. Artikeln består av en epistemologisk diskussion med utgångspunkt i frågan vilka sinnen som räknas som kunskaps bärande samt ett förslag på en metod där sinnen andra än blicken ges vetenskapligt värde. För att förtydliga hur det sinnliga samarbetar för att skapa mänskliga hierarkier ger jag två empiriska exempel från min forskning: ryska kvinnors modepraktiker samt ljud och rörelser som sensorisk orientalism inom rysk opera och balett. De två olika empiriska exemplen delar en teoretisk tematik: hur idéer om det ”o/civiliserade” och”barbariska” skapar gränser för det mänskliga och hur detta manifesteras via det sinnliga. I artikeln beskriver jag hur jag rent praktiskt hanterat och använt den skeva och sensoriska metodologin.