Med Kallias, eller om skönheten, en serie brev skrivna 1792–93, introducerade Friedrich Schiller (1759–1805) en ny idé om konstens autonomi i den västerländska filosofin. Konstverket, argumenterade han där, är ett föremål som har den särskilda förmågan att framträda som självbestämmande. Att konsten är autonom betyder därför inte att den är objektivt fri, att den är oberoende av materiella eller historiska bestämningar. Det betyder att den i kraft av sin form kan ge sken av att vara fri. ”Skönhet”, skrev Schiller, ”är alltså inget annat än frihet i framträdelse”. 

Texterna i den här antologin har sitt ursprung i konferensen Kallias, eller om skönheten: om estetik och politik hos Friedrich Schiller, som ägde rum på Södertörns högskola våren 2023. Konferensen arrangerades med anledning av att Schillers text för första gången publicerades på svenska, i översättning av Gustav Strandberg (Kallias, eller om skönheten, 1|21 Press, 2023). Deltagarna var forskare i filosofi och estetik vid Södertörns högskola och andra svenska och nordiska lärosäten. I denna antologi undersöker de hur Schillers tankar om konstens autonomi först tog form, hur de mottogs i Schillers samtid, hur de har levt vidare i den efterföljande kritiska filosofin, samt hur de ska förstås i dag.

This article argues that a series of dances made by choreographer and dancer Trisha Brown between 1971 and 1975 using accumulation can be understood as performative structure-objects. This is a form of art that paved the way for two current tendencies in art and dance: the generalization of dance into art and the development of the role of the dancer as artist. The concept of the performative structure-object unfolds in the article through a close analysis of Brown’s dances in dialogue with the concept of structure found in Gilles Deleuze’s essay “How Do We Recognize Structuralism?” (1967). His article emphasizes a concept of structure understood as both subject and object, as well as a site of practice. While research has been undertaken in dance studies on Brown and the importance of structures in her work, this article expands this research by reconstructing a philosophical concept of structure in her work that has not yet been explored. 

What is the relationship between the philosophical concept of the “autonomy of art” and the cultural policy-notion of “artistic freedom”? This article seeks to answer this question by taking the Swedish governmental report This Is How Free Art Is (Så fri är konsten 2021) and its reception in the Swedish main stream media as an emblematic example and by reading it symptomatically. Firstly, it traces the critical history of “artistic freedom” and the interrelated term “arm’s length distance”, primarily in the context of Great Britain. Secondly, it critically reconstructs the concept of the “autonomy of art” in the history of Western philosophy by making a critique of a fetishized notion of art’s autonomy in the name of l’art pour l’art. The main argument is that the idea about art’s autonomy, on which the Swedish report leans, resembles such philosophical and art historical idea of art’s autonomy. The claim is also that such an understanding of art does not tie up, either philosophically or historically, with the arm’s length principle, since they ultimately rely on different conceptions of art’s freedom.