Studiens syfte är att ur gymnasieelevers perspektiv och på fenomenologisk grund beskriva, analysera och bidra med förståelse för inkluderande undervisning och hur den didaktiskt kan förstås och möjliggöras. Studien har vägletts av tre frågor: (1) Hur konstitueras inkluderande undervisning utifrån elevers perspektiv? (2) Hur visar sig inkluderande undervisning i lärares arbete, enligt elever? (3) Vad bidrar inkluderande undervisning till, ur elevernas synvinkel?

Elevernas perspektiv betraktas både som en del av studiens inkluderande strävan och som kritiska röster med potential att utmana etablerade förståelser och praktiker. Studien utgår från en bred förståelse av inkludering, oberoende av exkluderingsorsak, och vilar på en fenomenologisk grundsyn där världen är levd och tar form i och genom människans upplevelser och handlingar. Detta innebär epistemologiskt att kunskap om världen endast kan nås genom den mänskliga erfarenheten. I linje med en kontinental bildningstradition uppfattas inkludering i studien som en i grunden didaktisk strävan, som förverkligas i vad som här benämns som bred undervisning.

Det empiriska materialet har producerats i sex svenska gymnasieskolor och utgörs av elevernas reflektioner kring aktuella och tidigare skolerfarenheter. Materialet består av digitala fritextenkäter (cirka 600 elever), intervjuer (individuella och i grupp, 21 elever) samt kreativa workshops (t.ex. tecknande, collage, rollspel) i två klasser. Analysen har genomförts genom sju fenomenologiska steg i syfte att upprätthålla en öppen, fenomenologisk attityd. Resultaten visar att elevernas erfarenheter av inkluderande undervisning utgör en process sammanvävd av tre aspekter: en subjektiv upplevelse av trygghet och bekvämlighet, en intersubjektiv gemenskap präglad av rättvisa och tillåtande atmosfär, samt en lärandeprocess som väcker motivation, nyfikenhet och vilja till utveckling. Dessa erfarenheter möjliggörs genom tre didaktiska dimensioner: didaktisk persona (lärarens autenticitet och förhållningssätt), didaktisk allians (undervisningsrelationen mellan lärare och elever) samt didaktisk aktion (konkreta undervisningshandlingar). Tillsammans bildar dessa vad som benämns Sammanvävd inkluderande undervisning (SIU).

Studiens resultat visar att inkluderande undervisning kan förstås som en riktad men öppen bildningsprocess. Denna möjliggör ett kontinuerligt didaktiskt rummande, kännetecknat av en återhållsam undervisning som ger alla eleverna möjlighet att lära och utvecklas. Resultaten bidrar med teoretiska begrepp och praktiska modeller som kan bidra till en förståelse för och en utveckling av inkluderande undervisning i forskning, lärarutbildning och undervisningspraktik.

This thesis explores how inclusive education is experienced, understood, and made possible through teaching, from the perspective of upper secondary school students. The study is grounded in phenomenology and aims to contribute to an understanding of how inclusive education through Didaktik can be understood and enacted. The research is guided by three questions: (1) How is inclusive education constituted from the students’ perspective? (2) How does inclusive education manifest in teachers’ work, according to students? (3) What does inclusive education contribute to, from the students’ point of view? Students’ perspectives are seen both as a striving for inclusion within the study itself and as critical voices capable of challenging established understandings and practices. The study is based on a broad understanding of inclusion, regardless of the reason for exclusion, and rests on a phenomenological view of the world as lived and made meaningful through human experience, life, and action. Epistemologically, this implies that knowledge of the world can only be accessed through human experience. In line with a continental tradition of Bildung, inclusion is understood as a fundamentally didaktic endeavor, realized through what is referred to as broad teaching. The empirical material was produced in six Swedish upper secondary schools and consists of students’ reflections on both current and previous school experiences. The material includes digital open-ended surveys (approx. 600 students), interviews (individual and group, 21 students), and creative workshops (e.g., drawing, roleplaying) with two classes. The analysis followed seven phenomenological steps, aiming to maintain an open, phenomenological attitude. The findings show that students’ experiences of inclusive teaching comprise three interwoven aspects: a subjective sense of safety and comfort; an intersubjective community characterized by equity and openness; and a learning process that stimulates motivation and the desire to develop. Inclusive teaching is made possible through three didaktic dimensions: didaktic persona (the teacher’s authenticity and stance), didaktic alliance (the teacher–student relationship), and didaktic action (concrete pedagogical practices). They together form what is termed Interwoven Inclusive Teaching (IIT). The thesis concludes that inclusive education emerges when teachers didaktically create a spatiality that enable students to learn and grow beyond societal limitations. The results offer both theoretical concepts and practical tools for understanding and developing inclusive teaching in research and in teaching practice.

I denna essä resonerar författaren kring det normkritiska perspektivets etablering och utveckling i Sverige utifrån sina erfarenheter av att som pedagog, författare och akademiker ingående ha arbetat med perspektivet. I texten presenteras varför och hur perspektivet uppstod, på vilka sätt det i många olika sammanhang fick ett stort genomslag och hur det togs emot både med öppna armar och med ifrågasättanden. Författaren tydliggör att det normkritiska perspektivet handlar om gemensamt lärande genom pedagogiska kriser, inte om individuellt rättänkande. Essän tar avstamp i ett samtal som spårade ur och vindlar vidare via en beskrivning av de arenor och publikationer där begreppet utvecklades, det föreslås att denna utveckling kan förstås som rhizomatisk. Den stundtals agiterade mediala debatten kring begreppet presenteras översiktligt och resonemang förs kring hur den kan tänkas ha påverkat arbetet med begreppet i praktiken. Vidare diskuteras hur suffixet kritik har fått kritik och hur detta kan förstås och i sin tur kritiseras. Avslutningsvis argumenteras för vikten och behovet av vidare forskning kring begreppet som sådant och kring dess tillämpning.

Having the possibility to experience meaning in artistic settings is a human right. However, several studies show that structures and norms may prevent human beings from participating in artistic and cultural activities. Moreover, it is not given that all forms of participation offer meaningful experiences, something which puts a great responsibility upon organizers of artistic events. The current study is based in a project where elderly people were given the chance to participate in processes of development and performance of collaborative contemporary dance. The specific aim of the study was to describe and analyse the phenomenon of the meaningful body based on a phenomenological approach. To get access to the dancers’ lived experiences, six participants were interviewed. The transcribed interviews were analysed in a phenomenological manner. The analysis resulted in three themes, which together describe the phenomenon of the lived body, namely: the intertwined body, the border-crossing body, and the body feeling at home. The themes are related to phenomenological philosophy regarding aging, awareness, existence, and aesthetic experience, as well as to art education situations and societal norms.

De normer som förmedlas i förskola, fritidshem och skola har stor betydelse för barns uppväxtmiljö samt för deras identitets- och kunskapsutveckling. Utgångspunkten i denna bok är att de som arbetar i pedagogisk verksamhet behöver kunskap och färdigheter för att granska och förändra normer som på olika sätt begränsar och exkluderar. Ett normkritiskt perspektiv på och i pedagogiskt arbete kan bidra till en kontinuerlig reflektion som gör medvetenhet och förändring möjlig.

Boken tar sig an teoretiska perspektiv på kön, klass, hudfärg, funktionsvariation och sexualitet, erbjuder reflektion kring profession och förhållningssätt samt fördjupar sig i didaktiska utmaningar och möjligheter. Kapitlen ger rikligt med exempel på normkritiskt pedagogiskt arbete och belyser bland annat estetisk verksamhet i skolan, demokratiarbete med skolbiblioteket, representation i förskolan, fritidshemmets didaktiska mellanrum, barns lek och kommunikation mellan kollegor.

Boken vänder sig till blivande och verksamma förskollärare och lärare, skolledare och alla som har ett intresse för frågor som berör normer, makt och likvärdiga villkor i barns liv.

Artikeln diskuterar framväxten av och kritiken mot normkritisk pedagogik i Sverige samt begreppetsutveckling i relation till de samhällskontexter som begreppet har växt fram i, kontexter vilka har haftbetydelse för hur normkritisk pedagogik har kommit att förstås, tolkas och användas. Artikeln byggertill viss del på resonemang som förs fram i antologin Normkritisk pedagogik – perspektiv, utmaningar ochmöjligheter (Björkman & Bromseth, 2019) samt på en studie av skolverkstexter, med fokus på normkritiskpedagogik (Hill, under utgivning). Ambitionen är att med de resonemang som förs fram bidratill den nordiska diskussionen avseende begreppets innebörd, praktik och utveckling.

The article discusses the emergence and criticism of norm-critical pedagogy in Sweden and thedevelopment of the concept in relation to the societal contexts in which it has evolved, contextswhich has had significance for how norm-critical pedagogy has come to be interpreted and used.The article is partly built on arguments put forward in the anthology Norm critical pedagogy –perspectives, challenges and opportunities (Björkman & Bromseth, 2019) and on a study of texts fromthe Swedish National Agency for Education that includes norm-critical pedagogy (Hill, forthcoming).The ambition is to contribute to the Nordic discussion regarding the practice and developmentof norm-critical pedagogy.

Normkritiska perspektiv är ett begrepp som de senaste tio åren fått fäste och utvecklats i den svenska utbildningskontexten. Denna text söker sammanföra detta perspektiv med det interkulturella för att diskutera hur de kan bidra till varandra. Normkritiska perspektiv är ett förhållnings- och analyssätt som medverkar till att kritiskt granska och ifrågasätta monokulturella föreställningar i en skolverksamhet och hos pedagoger medan interkulturalitet beskriver hur pedagogiska relationer och praktik kan fungera för att erfaras inkluderande. Ett normkritiskt perspektiv kan bidra till att möta delar av den kritik som förts fram avseende ett bristande maktperspektiv i interkulturaliteten då det visar på maktens positioner i ett kontextuellt sammanhang av interkulturell förståelse. Samtidigt kan det interkulturella perspektivet bidra till den normkritiska analysen då det beskriver ett eftersträvansvärt pedagogiskt klimat. Ett klimat som präglas av interkulturell interaktion som skapar en diversifierad snarare än begränsande normalitet.

Normkritisk pedagogik är ett begrepp som utvecklats i Sverige under 2000-talet. Begreppet har sina rötter i kritisk pedagogik, queerteori och intersektionella perspektiv och uppstod från början i en pedagogisk kontext som en reaktion mot det som beskrevs som en toleranspedagogisk inriktning på inkluderings- och värdegrundsarbetet i förskola och skola. Syftet är att utforska och ifrågasätta hur de normer och maktrelationer som skapar skillnad genom perspektiv och praktiker präglar lärandeinstitutioner och de som verkar inom dem.

Begreppet har fått stor spridning och utvecklats på olika sätt vilket har både positiva och problematiska aspekter. Normkritikens utbredning har bidragit till ett uppmärksammande och utvecklande av arbetet med mänskliga rättigheter på många olika samhällsarenor. Samtidigt har inlemmandet i en offentlig diskussion bidragit till en mainstreaming av begreppet vilket tömt det på viktigt kritiskt innehåll. Normkritik har även ibland kommit att uppfattas som en ny norm, en uppmaning att ’tänka rätt’ men utan att i grunden förändra.

I denna antologi diskuterar lärare, utbildare och forskare verksamma inom området hur begreppet har utvecklats teoretiskt och hur det används i pedagogisk praktik. Vilka erfarenheter har gjorts av de som försökt använda normkritiska perspektiv i undervisning och förändringsarbete genom åren? Texterna sätter åter fokus på normkritisk pedagogik. Antologins röster diskuterar detta på det perspektivskapande, problematiserande och hela tiden allt annat än perfekta och fullständiga sätt som det innebär att hela tiden försöka bli en normkritisk pedagog.