Det var en ovanligt kylslagen eftermiddag i maj och jag skulle som vanligt ta bussen för att hämta på förskolan. I den nervösa stämning som alltid råder när svenskar ska bilda en spontan kö kunde jag på avstånd se hur två personer med ryckig gångstil närmade sig busskuren. Jag hann tänka ”hoppas inte de ska med min buss” just innan den blå bussen svängde runt hörnet nere vid gatukorsningen och de två personer jag ville undvika började småspringa för att hinna i kapp.

Männen var tydligt drogpåverkade och liksom ärrade av långvarigt missbruk, högljudda i sitt privata samtal, och de balanserade varsin näve snabbmat i brösthöjd. Alla som stod och väntade på bussen stelnade till. Vår inbördes konkurrens och diverse kroppsmarkeringar för att behålla den bästa platsen i kön hade som i ett trollslag försvunnit. En ängslig stämning spred sig hos oss resenärer. ”Vad glor du på?” skrek en av männen, han som vid en okulär besiktning framstod som den mest skräckinjagande av de två, till den äldre herre som med menande min försökte signalera att deras beteende var so­cialt oacceptabelt.

I efterhand har jag funderat över hur snabbt vi i kön insåg ungefär vad som skulle hända och hur vi som främlingar inför varand­ra med ens delade en tyst överenskommelse om att vi tillsammans stod inför ett yttre hot. Som vardagsmänniskor förhåller vi oss ständigt till sociala koder, tar ut avstånd till de avvikande och formerar gemenskaper med väldigt lite information utöver instinkt att gå på. Det finns ett pågående resonerande inom var och en av oss, i alla våra möten, utan att vi ens tänker på det. Slump och viljeinriktning leder oss till olika platser och situationer och det är faktiskt märkvärdigt att tänka kring hur händelseförlopp ofta är följder av snabba beslut med oöverskådliga skeenden.

Vi stod i kön. Bussdörrarna öppnades, vi klev på, och längst bak uppstod en luftig cirkel runt de två männen som skränade och direkt bredde ut sig och satte upp fötterna på sätena mitt emot. En revirmarkering, reflekterade jag, och rörde mig mot mitten av busskroppen.

Busschauffören stängde genast av motorn. Han greppade mikrofonen och sa utan darr på stämman: ”Ni som har satt er längst bak utan att uppvisa giltigt färdbevis och har med mat på bussen, var goda kliv av.” Det blev tyst. Den mest skräckinjagande reste långsamt på sig och stegade bestämt fram mot chauffören. ”Nu ska du lyssna på mig och bara starta den här bussen igen.” Hans ansikte nuddade nästan bussförarens och det gick som en isande vind genom min kropp. Jag kände en rädsla jag bara upplevt vid få tillfällen förut, när hot om våld kommer nära, och jag förstod när jag försiktigt tittade mig omkring att vi resenärer inte längre var besvärade utan vettskrämda.

Vad hade hänt om vi alla hade visat civilkurage och gemensamt tagit till orda? Situationen som uppstår nu är intressant för den säger att oavsett hur lika vi kan vara i våra rädsloreflexer så reagerar vi väldigt olika på dem. Majoriteten på bussen är fortsatt knäpptyst. En ung tjej blundar hårt, det är streckade linjer runt hennes ögon. Jag möter en av mina medpassagerares blick men hon tittar bort. Så ser jag att en man jag vagt känner igen reser sig från sitt säte, han ropar irriterat: ”Kan du starta bussen, vi är några här som har bråttom för att hämta på förskolan.” Jaså han, hinner jag tänka innan bussföraren tänder till och flyger ut ur sitt utrymme längts fram och skriker att alla ska ut ur bussen. Vi står kvar som förstelnade allihop och den skräckinjagande ser närmast snopen ut. Hans kebab har runnit ut över handen och det droppar dressing ner på det slitna grå bussgolvet.

Bussföraren verkar så bestämd på sin sak, så orädd. Ett skifte har ägt rum, det känns i luften som en vibrerande möjlighet vi måste fånga, och i just detta ögonblick tar en kort äldre dam med korpsvart hår och magnifikt stora örhängen till orda och fräser att ”NI ska av från bussen” och innan mannen med den kladdiga kebaben orkar formulera en spydighet tillbaka ropar hans kompis längst bak att det är dags att dra nu innan snuten kommer.

Här skulle denna vardagsincident kunna vara över, vi hade kunnat påbörja resan till våra olika destinationer, lättade över att det obehagliga tagit slut. Men istället står chauffören kvar längst fram i mittgången medan bråkmakarna sjappar. Han är inte längre arg, utan samlad, och säger: ”Ni förstår, det här är min arbetsplats. Jag kan inte låta vad som helst hända här. Jag har ansvar för er alla när ni reser med mig, inte minst er säkerhet.” Vem är denna förnuftets röst iklädd SL:s lediga uniform? Jag föreställer mig att han är den goda människan, en stolt representant för verklighetens folk, och så säger han, och jag glömmer det aldrig: ”Varför hjälpte ni mig inte?”

När den unga studenten Anna Victoria Hallberg anländer till universitetet i Oxford bär hon på de tankar som präglar ungdomen: om existensen, ensamheten, och kärleken. Då är hon omedveten om att filosofen och författaren Iris Murdoch, som ska visa sig glänta på dörren till dessa frågor, bor i ett hus längs gatorna där hon vandrar.

Det blir utgångspunkten för en intim berättelse, olik de verk som hittills skrivits om Murdoch, där författarens tänkande och skrivande introduceras för en bredare publik. Du berör min själ är ett förtroligt samtal mellan en mästare och hennes självpåtagna adept, där de tillsammans söker svar på frågor om livet, konsten och filosofin.

Från min horisont är den politiska postmodernismen intressantast i dess profetiska betydelse; inte minst med tanke på de senaste årens populistisk-autokratiska våg. I ljuset av hur sanningsbegreppet aktualiserats och satts på spel av en hybridiserad dödsdans mellan teknologi och politik under 2000-talet, så innehåller postmodernismen en träffsäker förutsägelse om den framtid som nu är här. Om postmodernismen är död så lever postmoderniteten.

     Den postmodernism som en gång tog mig med storm är den estetiska. Med lekfull elegans och humor krympte den avståndet mellan den institutionella platsen och konstens terränger. Tidigare i essän använde jag Wallensteins indelningar i tre varianter av det postmoderna och det är den tredje, fortsättningen på den senmoderna estetikens sönderfall där det postmoderna är sprunget ur konstens eget fält, som jag outtalat alltid förordat och sökt mig mot. Här trotsas såväl modernism som formalism, men inte i ett teoretiskt manifest utan genom en uppluckring av tydliga estetiska gränser där det fortfarande finns en smak, en stil, en obunden individuell ansats att inspireras av. 

     Den diffusa krumeluren eller det till synes slumpmässiga urvalet kan vittna om att hur vi människor förlänar objekt olika slags estetisk uppmärksamhet säger något om konstens mening. Det lärde jag mig av postmodernismens vantrogna dans mellan konst och vetenskap.

Rachel Cusk, född 1967, har med framgång skrivit en rad romaner och självbiografiska böcker. Den röda tråden är skrivandets praxis och författarens möjligheter att gå emot invanda förväntningar på vad en litterär text ska erbjuda. För ett par år sedan läste jag en intervju med Cusk i The New Yorker där hon menade att romankaraktärer inte existerar längre. Jag studsade till och tänkte att kanske ska den utsagan förstås som en varudeklaration.

Hon återvänder gärna till skapandets metanivåer både i intervjuer och i sina verk, och Cusk är inte en författare som med lätt inbjudande hand tråcklar en handling som läsaren dras in i. Nej, hon vill störa, till och med sabotera, varje läsares bekvämlighetsposition. Cusks metod värdesätter ett distinkt sökande efter det tolkningsbara, och hon är som bäst när hon låter människans hemtama vardagsritualer glänta på dörren mot det mörka, det skruvade, det oförklarliga.Cusk växte upp i Kanada, bodde under många år i England, men bytte efter brexit den brittiska landsbygden mot Paris där hon bor med sin konstnärsmake. Det här att hon lever med en konstnär syns i den senaste romanen ”Parad” (övers: Niclas Hval; Albert Bonniers Förlag). Den handlar uteslutande om konst, konstnärer och konstruktioner. Fast är roman verkligen en passande beskrivning av det intellektuella strukturerande som pågår i bokens fyra löst sammanhängande delar, där karaktären G som alltid är konstnär också är både subjekt och objekt, man och kvinna (eller i alla fall han/hon), och där jag-berättaren G plötsligt kan tala i tredjeperson?

Det var länge sedan jag kände en sådan stark frustration inför en skönlitterär text. Under den första läsningen faller jag ständigt i andra tankar för att det är skrivet med manér och innehållet känns betydelselöst, trots att jag ser hur varje mening är genomtänkt urkarvad, ditsatta som de är av ett svalt geni. Konstnärerna G iscensätts i multipla roller genom ett experiment som blandar autofiktion, samtidsessä och dialoger inom och mellan absurda vänskaper och uttryckslösa familjer i kvicka tempusbyten. Som läsare hinner jag inte bli bekväm med hastigheten innan den byts.

När postmodernismen bröt igenom internationellt på 1980-talet förknippades den främst med franska tänkare som Jean-François Lyotard och Jean Baudrillard och deras kritik mot konventionell framstegstro och ”stora berättelser”. Men postmodernismen kom snart att få ett betydande inflytande också långt utanför de humanistiska seminarierummen. Författare som Paul Auster och fotografer som Cindy Sherman, båda med tvetydighet, pastisch och ironi som viktiga verkningsmedel, räknas ofta som postmodernister. I Sverige blev själva termen postmodernism ett nästan till leda använt slagträ i kultursidesdebatter om estetik och politik.

Under de senaste årtiondena har det talats ganska tyst om postmodernismen, i varje fall i Sverige. Men detta håller nu på att förändras, poängterar Anders Burman och Anna Victoria Hallberg, redaktörer för antologin "Tillståndet". Det finns idag ett växande intresse för postmodernismen inom humanistisk forskning och därmed också ett behov av att aktualisera och kontextualisera postmodernismens utgångspunkter och mångsidiga – för att inte säga disparata – uttryck. Det är ett sådant behov denna antologi vill fylla.

Antologins texter spänner över ett brett fält, från konst och litteratur till historia och sociologi. De berör också frågor om vetenskap och politik, kunskap och sanning. Postmodernismen har inte bara ett historiskt intresse, den ställer också, explicit och implicit, frågor om vår kaotiska samtid.

Vid sidan av bokens redaktörer, Anders Burman och Anna Victoria Hallberg, verksamma vid Södertörns högskola, medverkar Frida Beckman, Henrik Bohlin, Olof Hallonsten, Johan Söderberg och Sven-Olov Wallenstein.

Det finns en uppenbar längtan i vår tid efter antikens berättelser. Häromåret utkom en engelsk nyöversättning av Illiaden som skapade rubriker och sensation i bredare kulturkretsar än de gängse akademiska. Ungefär samtidigt fick Madeline Miller oväntad draghjälp av den politiskt besvärliga appen TikTok för sin tio år gamla bok om Akilles, som plötsligt sålde i miljontals exemplar. Statsvetaren Johan Tralaus nyutkomna, associativt skickliga ”Myten om tidens början” kretsar kring Hesiodos dikt om Kronos. Och när jag bevistade ett samtal om översättningsarbetet med Marcus Aurelius ”Självbetraktelser” nyligen var hörsalen på Kulturhuset i Stockholm fullsatt - av ungdomar. Den subkulturella trenden ”dark academia” tycks vara här för att stanna.

Litteraturvetaren Sigrid Schottenius Cullheds bok ”Filomelas förvandlingar – Myten om det outsägliga” landar mitt i denna strömning. Hon spårar den antika myten om Filomela, athensk prinsessa, som våldtas av kung Tereus och får sin tunga avskuren för att inte kunna vittna om händelsen. Övergreppet avslöjas ändå när Filomela listigt väver in avslöjande tecken i ett tygstycke som sänds till systern Prokne, maka till förövaren. Syskonen hämnas skändningen genom att dräpa Tereus son Itys och serverar fadern barnets kött. I samma stund som Tereus förstår vad han ätit drar han sitt vapen vilket får gudarna att förvandla honom och de två systrarna till fåglar: en härfågel, en svala och en näktergal.

Övergrepp, barnamord, systerskap, ödet och den egna viljan – tematiken som omgärdar Filomelamyten är rik, brutal och sinnlig. Schottenius Cullhed följer bildberättelsens genealogi från ”Odysséen” via en rad andra viktiga verk fram till Édouard Louis autofiktiva roman ”Våldets historia” från år 2016.

Hur känner man igen bildning? Det är en fråga om samlad lärdom satt i rörelse, skriver Anna Victoria Hallberg.Bildningsfrågan tycks vara evig och intresset för att diskutera den likaså; i medier och böcker, på kultursidor, i studieförbund, vid universitet. Glädjande nog finns även ett ökat intresse för bildningens betydelse inom det svenska näringslivet och företagsvärlden. Där stora delar av det offentliga samtalet präglas av trender, eller försök till polarisering, så är bildningsfrågan stillsamt men konstant närvarande.