Avhandlingen undersöker 410 utställningar med utländsk nutida konst vid offentliga konstinstitutioner i Stockholm och Göteborg 1945–1969. Genom en kartläggning av konstnärernas tillskrivna nationella hemvist, de konstnärliga medier som visades och de aktörer som organiserade utställningarna framträder en bred bild av utställningar med utländsk nutida konst i Sverige under denna period.

Tillfälliga utställningar blev ett centralt inslag i de offentliga konstinstitutionernas verksamhet i Stockholm och Göteborg efter andra världskriget, och andelen utställningar med utländsk nutida konst ökade. De utländska utställningarna under perioden visade konst från Norden. Därefter kom konsten från västeuropeiska länder som Frankrike, Storbritannien och Italien. Även utställningar från Latinamerika visades under hela perioden, och över tid syntes allt fler utställningar från USA. Främst visades måleri och grafik i nationellt organiserade grupputställningar, medan separatutställningar var ovanliga fram till Moderna museets öppnande.

En majoritet av utställningarna var resultatet av samarbeten där exempelvis företag, statliga kulturinstitut och handelskammare stod för finansiering och logistik, medan konstnärs- och konstbildningsorganisationer, gallerier och samlare stod för urvalet av verk. Därigenom kunde konstinstitutionerna erbjuda ett brett utställningsutbud, men samarbetena påverkade i hög utsträckning utställningarnas utformning. Konstbildningsorganisationer och statliga kulturinstitut visade ett brett urval, medan gallerier och samlare fokuserade på snävare konstnärliga presentationer, ofta ackompanjerade av exklusiva kataloger.

Försäljning förekom i alla typer av utställningar, med verk i olika prisklasser. Konst och kommersiellt producerade bruksföremål kunde också presenteras i samma utställning för att gynna handelsfrämjande syften. Detta visar att konstutställningar spelade en roll i tidens återupprättande av internationell handel och att de fungerade som en förlängning av konstmarknaden, men också att tidens konstbildningsideal om tillgängliggörande av konst innefattade konsumtion.

Nationella grupputställningar utgjorde en stor andel av utställningarna fram till slutet av 1960-talet. Formatet syftade till att visa en representativ bild av ett lands konstliv och kan härledas tillbaka till 1800-talets världsutställningar. Under efterkrigstiden började nya utställningsformer introduceras. På Venedigbiennalen 1948 visades separatutställningar med mellankrigstidens avantgardekonstnärer. Denna betoning på enskilda, banbrytande konstnärskap märktes även på Moderna museet, som från öppnandet 1958 övergav de nationella grupputställningarna till förmån för separatutställningar och stilmässigt profilerade presentationer. Även de nationella grupputställningarna anpassades till dessa förändringar under 1960-talet, då det internationella avantgardets betydelse började lyftas fram även där.

This thesis examines 410 exhibitions of foreign contemporary art at public art institutions in Stockholm and Gothenburg between 1945 and 1969. By mapping the artists’ attributed nationality, the artistic media displayed and the organisers of the exhibitions, a broad picture emerges of exhibitions of foreign contemporary art in Sweden during this period. 

After the Second World War, temporary exhibitions became a central part of public art institutions in Stockholm and Gothenburg, and the proportion of exhibitions displaying foreign contemporary art increased. Most of these exhibitions presented works from the Nordic countries. After that, the exhibitions featured works mainly from Western European countries, such as France, Great Britain and Italy. Exhibitions showing Latin American works were also displayed throughout this period, and over time, an increasing number of exhibitions from the United States began appearing. The most frequently used artistic media were painting and graphic prints, and the dominant exhibition format was nationally organised group exhibitions, with solo exhibitions remaining rare until the opening of the Moderna Museet in Stockholm in 1958. 

The majority of exhibitions were organised by actors outside the art institutions, such as galleries, art education organisations, collectors, cultural institutes and chambers of commerce. As a result, art institutions were able to offer a wide range of exhibitions despite having limited resources for organising them. These various external actors had a significant influence on the design of the exhibitions. Art education organisations and foreign cultural institutes showed a wide range of artistic styles. Galleries and collectors focused on more narrow artistic presentations, often accompanied by more exclusive catalogues.

Sales were common in all types of exhibitions, with works in different price ranges. Art and commercially produced utility objects could also be presented in the same exhibition where, without direct sales, trade promotion could still be encouraged. These commercial and profit-driven elements show that art exhibitions played a role in the restoration of international trade at the time and that they could function as an extension of the art market, but also that the art education ideals of the time regarding the accessibility of art often included consumption.

National group exhibitions accounted for a large proportion of exhibitions until the end of the 1960s. This format aimed to present a representative picture of a country’s art scene and can be traced back to the World’s Fair exhibitions of the 19th century. In the post-war period, new forms of exhibition began to be introduced. At the Venice Biennale in 1948, solo exhibitions were held featuring avant-garde artists from the interwar period, and this emphasis on pioneering artists was also evident at the Moderna Museet, which, from its opening in 1958, completely abandoned national group exhibitions in favour of solo exhibitions and stylistically profiled exhibitions. Even in the national group exhibitions, an adaptation to this change was noticeable during the 1960s. The exhibition format was retained, but the national representatives in the international avant-garde began to be highlighted.

The project Exhibiting Art in a European Periphery? International Art in Sweden during the Cold War aimed to investigate international exhibitions in Sweden during the postwar period from circa 1945 to the end of the 1980s. The main objective was to find information beyond preconceived ideas of what is important, interesting, or simply good art. In this article, we present our method for searching through the archives and some of the findings and insights generated.