Effekter av fysisk störning av havsbotten på makrovegetation och bentiskt djurliv är dåligt kända. Inom både EU:s havsmiljödirektiv, vattendirektiv och habitatdirektiv ingår att bedöma miljöns tillstånd med avseende på bland annat fysisk störning. Det föreligger därmed behov av att ta fram metoder för att skatta förändring av artsammansättning och förlust av arter på en landskapsnivå, givet att påverkanstryck och arter i miljön är kända eller skattade via modellering.

I denna studie relateras närmare 15 000 video-observationer av vegetation och djurliv till en modell över fysisk störning och effekter i termer av förändrad täckningsgrad och artsammansättning, synliga i videobilderna. Studien berör ett antal arter av makroalger och kärlväxter, både sådana som tidigare varit kända som känsliga eller mindre känsliga för fysisk störning, samt två arter av sjöpennor.

Metoder som används innefattar både statistiska metoder och maskininlärning, ovanpå både traditionell (frequentist) och bayesisk statistik. Resultatet består av ett antal dos-responskurvor som visar hur stor förändring och förlust som enligt metoderna förväntas med ökad fysisk störning, med tanke på både direkta (fysisk förlust) och indirekta (framförallt grumling av vattenpelaren) effekter.

En ganska omfattande diskussion visar hur dessa modeller kan användas för att klassa ekologisk status med avseende på fysisk störning (som exempelvis ingår som deskritor 6 i Havsmiljödirektivet) på nödvändig nivå, exempelvis vattenförekomstnivå, typvattennivå eller biogeografisk nivå.

Rapporten är en del av projektet ”CARAMBHA — Bedömning av kumulativa effekter på marina bentiska habitat” finansierat av Naturvårdsverket, dnr 316-320-2020, under ledning av AquaBiota Water Research, en del av NiRAS-koncernen. Arbetet utfördes i samarbete med Havs-och vattenmyndigheten, Vattenmyndigheterna och ArtDatabanken inför rapporteringarna enligt EU-direktiven år 2023.

Havsbotten är utsatt för påverkan från en mängd olika verksamheter, som konstruktioner, muddring, fartygstrafik och bottentrålning vilka kan samverka både med varandra och med effekter från klimatförändringar, övergödning och andra mänskliga belastningar. Havsbottens status är en av 11 så kallade deskriptorer i EU:s havsmiljödirektiv som används för att bestämma miljöstatus. Enligt havsmiljödirektivet ska havsbottnens integritet bedömas som andel havsbotten per huvudsaklig livsmiljötyp som påverkas negativt av mänskliga aktiviteter. 

Carambha-projektet har undersökt olika sätt att bedöma de fastställda kriterierna för havsbottnens integritet i dess rumsliga sammanhang. Vi har sammanställt och utvärderat befintliga biologiska data samt miljö-och påverkansdata. Dessa har använts för att kvantifiera aktiviteter och påverkan som leder till förändring och förlust av livsmiljöer, samt utveckla metodik för att uppskatta andelen påverkande och förlorade livsmiljöer i svenska kust-och utsjöområden. Vi har också tagit fram principer för hur data och indikatorer på olika skalor ska kunna aggregeras till en samlad bedömning av havsbottnens status. 

Bottentrålning är en viktig påverkansfaktor i bedömningen av havsbottnens integritet, och effekterna på sammansättning och diversitet av bottenlevande arter är väl studerade. Dock låter sig inte resultat från andra havsområden alltid direkt översättas till svenska förhållanden. Dessutom påverkar bottentrålningen också ekosystemprocesser och funktioner, vilket inte är lika väl undersökt. Vi har undersökt om det för svenska havsområden finns ett samband mellan den fysiska påverkan som orsakas av bottentrålning och fyra indikatorer för miljötillstånd, de strukturella indikatorerna Margalef D och BQI och de funktionella indikatorerna BPc och IPc. I Skagerrak påverkades alla indikatorer negativt av bottentrålning, medan effekterna var mer diffusa i de övriga områdena. 

Utifrån tusentals dropvideoobservationer av vegetation och epibentisk fauna har vi använt ett antal olika statistiska metoder samt maskininlärning för att identifiera samband mellan en modell över kustnära påverkan respektive trålningsintensitet och arternas täckningsgrad eller abundans. Vi använde denna ansats för att visa hur man kan skatta total påverkan på en population, samt modellera hur stor restaureringspotential det finns i ett område. Våra pilotstudier visar att det går att ta fram statistiskt relevanta resultat som stämmer överens med tidigare uppfattning om olika arters känslighet. 

De huvudsakliga livsmiljötyperna är abiotiska habitat som är definierade baserat på substrat och djupzon. För att kunna bedöma deras status med avseende på struktur och funktion har vi i denna studie utgått från Eunis-systemet för habitatklassificering och kopplat dessa generellt definierade abiotiska habitat till betydligt mer specifika ekosystemkomponenter enligt det svenska naturvärdesbedömningssystemet Mosaic. Den resulterande listan utgör ett underlag för vilka arter, artgrupper och biotoper som bör prioriteras när det gäller datainsamling och kartering. 

Vi redovisar också principer för sammantagen bedömning av havsbottnens integritet, i relation till gränsvärden för god status. Den föreslagna processen utgår från att där det finns lämpliga övervakningsdata på relevant skala ska dessa väga tyngst i den övergripande bedömningen. I de fall där sådana data saknas eller på olika sätt inte är tillräckliga, stöds bedömningen av en kombination av tillstånds­indikatorer under andra deskriptorer eller policyområden, och/eller riskbaserade metoder, alternativt bedömning av påverkan. Bedömning av fysisk förlust inkluderas som ett sista steg i processen. 

Sammantaget bidrar arbetet i Carambha till bedömningen av havsbottnens integritet enligt EU:s havsmiljödirektiv genom att vi undersökt mänsklig påverkan och dess effekter på den bentiska miljön i svenska hav, samt utvecklat vidare, testat och utvärderat data och metoder som gör framtida bedömningar mer träffsäkra och robusta.

Under de senaste decennierna har arkeologer påträffat ett stort antal hus- eller hyddgrunder i Sveriges skärgårdar. Dessa ansågs först vara eftermedeltida, senare att de var rester av ett traditionsbundet utskärsfiske med rötter i medeltiden. Man förmodade att de var lämningar från husbehovsfiske och småskalig fiskhandel som bedrivits av kustboende fiskarbönder. På senare tid har det istället visat sig att många av dessa hus- eller hyddgrunder användes under vikingatiden och att utskärsfisket inte kan spåras till denna tid. Vilka var det då som verkade i skärgårdarna under dessa perioder och vad gjorde de egentligen där?

Här beskrivs den verksamhet som bedrivits i våra skärgårdar från vikingatiden och fram till modern tid. De vidgade perspektiv som presenteras öppnar upp för nya forskningsområden inom vilka aktörer, samhälle, ekologi och ekonomi länkas samman genom föränderlighet och opportunism istället för tradition och allmogekultur.

Archaeological investigations into late iron age and medieval coastal soci­eties in Sweden have been focusing on a maritime culture, a traditional coastal and island-dwelling fisher-farmer and activities centered on fishing in a long maritime tradition as well as a specific maritime identity and ha­bi­tus. By deconstructing commonly used concepts and by using primarily written sources, it is here shown that there is a need for putting this culture and its agents into perspective by opening up the history of the maritime interspace and let in previously overlooked or disregarded historical actors in the narrative field dominated by men and landed farmers, such as landless, powerless, strangers, foreig­ners and women.

The coast is shown to have been an arena for opportunism, societal expansion under landed gentry, nodes for pro­cure­ment and social oppression and focal points for inter-cultural contacts, trade, networking and self-realization and that the role of the islands and the “fisheries” was constantly remolded to fit different power strategies.

Through a series of case studies, seldom discussed social relations, social groups and social predicaments are unmasked and discussed; the relation between norse and proto-Saami cultures, the role of women in fishing, em­ploy­ment of the poor or serfs, of incentives by strangers and foreig­ners. Many localities speak of con­flict, struggle and self-sought or forced marginal­ization; the emer­­gence of taxa­tion and the control of fishing, piracy and insurgency but also of exile, reclusion and asceticism. Running through history there has been a dicho­tomy and tension between the workforce and the benefactor, between small-scale and large-scale maritime procurement, between cooper­ation and con­flict and between the meeting place and the hidden refuge.

To conclude, the study sketches the ethno genesis of the hitherto “fisher-farmer” and exposes a wider set of actors and their strategies in the maritime space and ends with advocating a series of potentially fruitful research frameworks of study; cultural niches in the maritime environment, actor geographies in the out­back, the use of maritime produce in societal transformations, and to further investigate the harsh, hidden or exposed, islands as places for sociocultural and economical strategies with profound social, psychological and spiritual impact.

Antalet undersökningar av lite äldre skeppsvrak i norden är försvinnande få, om man räknar djupare studier av last och lösföremål. Ett välundersökt vrak, daterat till 1500-talets första hälft, är det som har fått namnet ”Ringaren”. Vraket ligger vid Flatvarp i skärgården strax norr om Västervik. Undersökningen som resulterade i en doktorsavhandling presenterade tolkningen att skeppet var ett hanseatiskt handelsskepp, då lasten synbarligen var från Hansans områden. Denna tolkning har fått råda sedan dess. Men vad händer om man mer i detalj tolkar vraket utifrån dess skeppsteknologiska signatur samt dess rumsliga och kronologiska sammanhang i kombination med dess last?