This chapter addresses the pervasive belief that individual actions are too small to make a significant difference in addressing global sustainability challenges. The ‘Little me’ myth is powerful because it offers a socially accepted excuse for passivity. It either points to the hopelessness and futility of one’s own actions or shifts responsibility for change to another level, to the system or another place. The ‘Little me’ reasoning has probably been with humanity for a long time, but the idea that one’s own actions are so small that they are irrelevant has interacted with growing centralisation, globalisation and concentration of power at levels far from the individual. The ‘Little me’ myth also responds to increased individualisation. The chapter examines the different expressions of the ‘Little me’ myth from a rhetorical perspective, with a focus on how it enables arguments and motives that maintain the inertia of change. The different variants of the ‘Little me’ reasoning are problematised based on research on the role of individuals as citizens and parts of the collective and on misunderstandings related to justice and responsibility. The analysis is based on Swedish examples but is probably just as relevant for other high-emission nations. Finally, some implications are for policymakers, businesses and consumers, encouraging them to foster environments where individual actions are valued and supported. It stresses that enabling individuals to take responsibility through policy incentives, business strategies and public awareness campaigns is critical for achieving broader sustainability goals.

Vi hävdar att retorikvetenskap både kan och bör ta ännu större plats i förhållande till akuta samhällskriser där man behöver komma till handling. Det gäller särskilt kriser som innehåller konflikter eller är värdeladdade, eller omedgörliga problem, och där retoriska perspektiv har potentialen att bidra till en kritisk kulturell självreflektion. Det kräver emellertid andra förhållningssätt än de som är brukliga inom retorikfältet – exempelvis andra metoder, ett närmare deltagande och en övertygelse om att man kan förändra genom sin forskning. Vi exemplifierar med klimatkrisen och tar utgångspunkt i erfarenheter från två studier i ett forskningsprojekt om hur människor legitimerar sina klimatskadliga handlingar.

Behavioural change is necessary in order to reach a sustainable society. Sometimes this will translate into doing less and it is likely that we need to stop some things entirely. We lay out the multiple challenges of making the act of abstaining count. The issue is partly philosophical - we ask ourselves how to intellectually and semantically frame abstaining; partly practical – how can we count abstaining? It concerns a broader understanding of modernity and interrogates the ideas of progress and growth, technological change, and innovation. Abstaining will also be a moving target as expectations and demands shift over time.

It is important to understand how individuals in affluent societies reason around their own actions in relation to climate change. However, much of the research has focused on sceptics and those who have little interest in change. Studying those who want to contribute to a transition and why they fail is also of interest. This study is qualitative and deals with the internal reasoning of a self-selected sample of Swedes with sustainable values who argue in relation to a failed intention. Ca 400 responses were analysed. We used topos theory to identify thinking structures that guide the arguments used to deal with the cognitive dissonance that acting against knowledge and intention results in. The most common ways to argue were to imagine a climate account with possible deposits and withdrawals, or a budget which you strive to keep. Also common was to compare with something or someone that was "worse". Redirecting responsibility was also an argument, albeit complicating the issue of responsibility. The limits of reality were used as an excuse for action, whereas articulating the goal conflicts of a less emitting life made choices visible. Finally, the human condition of not always meeting your own standards was mentioned. These arguments only partly overlap common discourses of delay in the public sphere.

Det är inte svårt att se vår samtid och vår del av världen som allvarligt drabbade av frosseri. Det handlar inte bara om all mat vi äter (och slänger), utan kanske framför allt om västvärldens enorma konsumtion, där det tycks som om vi inte kan få nog av grejer. Sedd ur ett globalt perspektiv och med hänsyn tagen till den klimatkris som vi själva orsakat, är den västerländska konsumtionen av prylar inte bara att betrakta som problematisk, utan faktiskt som en dödssynd, som till slut kan komma att förgöra våra livsbetingelser på jorden. Trots utbredd kunskap om detta tycks det vara svårt att bryta gamla vanor. De allra flesta fortsätter precis som vanligt. Vad beror det på? Och vilka är det som trots allt ändrar sitt beteende?

Vi, 1 620 forskare samt lärare vid universitet och högskolor, är eniga med de unga bakom Auroramålet: De drabbas och riskerar att drabbas allvarligt av klimatkrisen under sin livstid. De klimatåtgärder vi vidtar i närtid avgör deras framtid. Sverige måste ta ansvar och göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. 

I strid med Parisavtalet ökar utsläppen av växthusgaser i en takt som gör att 1,5-gradersmålet kan överskridas om några år. De globala effekterna blir allt mer synliga med ständiga temperaturrekord, smältande isar, havshöjning och extremväder som torka, förödande bränder och skyfall med enorma översvämningar, som i Pakistan nyligen. Försörjningen av befolkningen utsätts för allvarliga hot i många länder.

Minskningen av den biologiska mångfalden är extrem. Klimatkrisen är enligt WHO det största hotet mot människors hälsa i hela världen och barn utgör en särskilt sårbar grupp. Med Sveriges nordliga läge sker uppvärmningen här dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Det förskjuter utbredningsområden för växtlighet och sjukdomsbärande insekter och ökar förekomsten av extremväder såsom värmeböljor, skogsbränder och översvämningar samt av många olika sorters infektioner och allergier. När extremväder ökar, ökar även stressen och risken för mental ohälsa. Värmeböljor ökar risken för sjukdom och död hos sårbara grupper som äldre, små barn och personer med kroniska sjukdomar. De negativa effekterna på hälsan kommer att öka i takt med klimatkrisen och barn riskerar att drabbas av ackumulerade negativa hälsoeffekter under hela sina liv. Redan i dag är mer än hälften av unga mellan 12 och 18 år i Sverige ganska eller mycket oroliga för klimat och miljö. Detta är förståeligt när våra beslutsfattare inte gör vad som krävs.

Den juridiska och moraliska grunden för arbetet mot klimatförändringarna är att varje land måste göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. Centralt i det internationella klimatramverket är att rika länder med höga historiska utsläpp, däribland Sverige, måste gå före resten av världen. Dessa länder måste också bidra till att finansiera klimatomställningen i länderna i det Globala Syd, som är minst ansvariga för klimatkrisen men drabbas hårdast. Denna rättviseprincip är tydlig i Parisavtalet och var en het diskussionsfråga under COP27 i Sharm el-Sheikh, men lyser med sin frånvaro i det svenska klimatarbetet. 

Sverige har satt mål för att minska sina utsläpp. Men de är helt otillräckliga: minskningstakten är för låg och målen tillåter samtidigt att åtgärder skjuts på framtiden. Dessutom exkluderas merparten av Sveriges utsläpp från de svenska nationella utsläppsmålen; bland annat utelämnas utsläpp som svensk konsumtion orsakar utanför Sveriges gränser, utsläpp från utrikes transporter och utsläpp från markanvändning och skogsbruk, exempelvis utsläpp från förbränning av biobränslen eller utsläpp från dikade våtmarker (Prop. 2016/17:146 s.25-28).

Sverige saknar dessutom ett eget mål för att öka upptaget av växthusgaser genom utökat skydd och restaurering av ekosystem, något som krävs för att begränsa de värsta konsekvenserna av klimatkrisen (IPCC s.32). Trots dessa låga ambitioner misslyckas Sverige med att nå sina utsläppsmål, konstaterar både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket. En klimatpolitik i linje med Parisavtalet kräver både att alla typer av växthusgasutsläpp minskar samtidigt som – inte i stället för – upptaget av växthusgaser maximeras: i dag misslyckas Sverige på bägge fronter.

Slutsatsen är tydlig. Sverige vidtar inte de åtgärder som krävs för att skydda barns och ungdomars rättigheter enligt Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta medför allvarliga risker för liv och hälsa för unga generationer, människor i andra länder och särskilt utsatta grupper. Detta kan inte fortsätta. Därför ställer vi oss bakom Auroras krav att Sverige börjar göra sin rättvisa andel och omedelbart sätter igång ett omfattande och långtgående klimatarbete som vilar på vetenskaplig grund och sätter rättvisa i centrum.

Understanding how scholars reason about their own flying habits is important when dealing with the problems of large emissions from academic air travel. This study is based on a travel habits survey with scholars at KTH Royal Institute of Technology in Stockholm. KTH has relatively high emissions from air travel, but at the same time, it has a high profile in matters of sustainability and a lot of research related to this theme. One can therefore assume a high degree of knowledge about the climate crisis and the climate impact of various actions. It is also plausible that KTH scholars meet special expectations to be role models and that practices in conflict with their teaching can have consequences for the public confidence in the university. In this study, we look at how scholars reason about how emissions from their flying could be reduced. Their responses display a spectrum of varying attitudes, from climate scepticism to a commitment to radical transformation, with the majority in between, either suggesting different types of concrete changes or invoking arguments to justify the status quo. The proposed interventions, several of which are ingenious and wise, can guide university managements to strategies that have support from employees. The more reluctant arguments point to cultural and discursive habits that must be understood and met in an empathetic way.

Most people in countries with the highest climate impact per capita are well aware of the climate crisis and do not deny the science. They worry about climate and have climate engaged attitudes. Still, their greenhouse-gas emissions are often high. How can we understand acting contrary to our knowledge? A simple answer is that we do not want to give up on benefits or compromise our quality of life. However, it is painful to live with discrepancies between knowledge and action. To be able to avoid taking the consequences of our knowledge, we deal with the gap by motivating to ourselves that the action is still acceptable. In this article, we use topical analysis to examine such processes of motivation by looking at the internal deliberation of 399 climate engaged people's accounts of their reasoning when acting against their own knowledge. We found that these topical processes can be described in at least four different ways which we call rationalization, legitimization, justification and imploration. By focusing on topoi we can make visible how individual forms of reasoning interact with culturally developed values, habits and assumptions in creating enthymemes. We believe that these insights can contribute to understanding the conditions for climate transition communication.