Educational practices within schools have long included note-taking, annotation, and marginalia as methods for engaging with texts, especially within the context of classical curricula centred on the trivium — grammar, dialectic, and rhetoric. This presentation examines these practices in Swedish schools during the 18th and 19th centuries, analysing how note-taking and related textual practices reflect motives that not only concern the instrumental use of language but also the rhetorical constitution of students as language-using subjects.

Treating education as fundamentally rhetorical, Kenneth Burke’s dramatistic pentad serves as a guiding framework for understanding the dynamics of a rhetorical curriculum, characterised by historical shifts in key elements and ratios.

Drawing on primary sources such as school acts and educational reports, as well as annotated texts and textbooks, the presentation maps how note-taking practices in early modern and modern schools reflect different traditions, each aligned with various aspects of the classical trivium.

The findings of this study contribute to discussions on the role of rhetoric in schools during the transition from the early modern to the modern period. Furthermore, they contribute to our understanding of the historical origins of rhetorical practices that have either continued to shape education to this day or have disappeared, often unnoticed.

On a broader level, the results underscore the importance of looking beyond the teaching of classical rhetorical theory to understand the rhetorical dimensions of educational practices. This perspective enhances our understanding of how rhetorical traditions have shaped and continue to influence educational culture and the formation of student identity.

I våra dagar möter elever och studenter alltmer av digitala läromedel, och de för i allt större utsträckning anteckningar i digital form. Övergången från papper och penna till tangentbord och skärm innebär att de lärande hanterar skriftspråket med en ny uppsättning verktyg: i stället för att göra anteckningar i skolboken gör eleven digitala kommentarer i ett digitalt dokument, med en materialitet som skiljer sig från den fysiska artefaktens.

Denna presentation behandlar hur en retorisk och utbildningshistorisk förståelse av skriftspråkliga praktiker erbjuder värdefulla perspektiv för att navigera i det pågående skiftet i riktning mot digitala anteckningspraktiker i utbildningssammanhang. Presentationen utgår från ett perspektiv på utbildning och lärande där elevers skriftspråkliga interaktioner med texter betraktas som i grunden retoriska praktiker, och där antecknandet ses som ett retoriskt meningsskapande som inbegriper såväl kunskap av olika slag som texters auktoritet och ytterst den lärandes identitet.

För att förstå dessa retoriska praktiker anläggs ett historiskt perspektiv. Precis som samhället nu i digitaliseringens tidevarv befinner sig i ett övergångsskede mellan olika former av skriftspråklighet har tidigare förskjutningar inom de skriftspråkliga dimensionerna av utbildningskulturer inneburit nya förutsättningar och ny mening för elevers bruk av anteckningar, understrykningar och andra interaktioner med lärotexter. Ett betydelsefullt sammanhang för historiska jämförelser finns i det dynamiska förhållandet mellan handskriftsspråklighet och tryck i utbildningen under tidigmodern tid. Med utgångspunkt i bland annat användandet av marginalanteckningar i läroböcker från äldre tid diskuteras hur formerna för, och den retoriska betydelsen av, anteckningspraktiker varierar beroende på teknologi och utbildningskultur.

Utifrån sådana insikter kan vi både bättre didaktiskt hantera dagens övergång till digitala anteckningsformat – vare sig det rör sig om understrykningar och kommentarer i PDF-filer, anteckningar i mjukvara som OneNote eller något annat – och bättre förstå hur utbildningens skriftspråkliga praktiker retoriskt formar den som deltar i dem.

This article aims to analyse how the emerging Swedish school system in the early nineteenth century can be understood within the context of a gradual break-up of the estate society and its replacement with a class society in which citizenship was an important foundation. This is done through the discussion of the conceptions of citizenship on two levels. The first is the national level, focusing the national debate on education, and the second is the local level, investigating the local schools and the school setting. The main result is that the conceptions of citizenship in the school context were formed along two major lines: an inclusive social and civil citizenship and an exclusive, active and political citizenship. Consequently, the emerging Swedish school system simultaneously fostered these two citizenship conceptions, which coexisted in an educational system that was able to cast pupils as either subjects (comprehensive citizenship) or agents (designated citizenship). 

Som ett återkommande inslag i den svenska självförståelsen framställs ofta bilden av Sverige som ett land i fred, ett land som sedan länge varit förskonat från krig och lidande. I det moderna Sverige blir ofärden ett alltmer avlägset minne, en ofta abstrakt topik.

I början av 1800-talet var däremot Sverige märkt av århundranden av mer eller mindre konstant krigföring i Europa, där det svenska rikets gränser gång efter annan hade ritats om efter krigståg och fredsfördrag. I olika delar av landet var den betydelsefulla historien inte abstrakta, förgångna geopolitiska erövringar och förluster utan konkreta, mänskliga erfarenheter av ockupationer och härjningar. Den nyliga förlusten av de östra landskapen i Finland, liksom den inte glömda erövringen och ’försvenskningen’ av de sydliga landskapen i Sverige, innebar att både riket i stort och de lokala samhällena behövde förhålla sig till en stundtals traumatisk historia.

Sedan tidigmodern tid hade skolorna utgjort en viktig retorisk arena för fostran av medborgare och konstituerande av identiteter i lokala och nationella sammanhang. Det var också på denna arena som det uppväxande släktet skulle fås att identifiera sig och förlika sig med en lokal och nationell historia.

Presentationen behandlar konstitutiva retoriska funktioner framför allt utifrån en undersökning av skoltal, hållna vid till exempel invigningar och jubileer, från perioden ca 1800–1850. Vid dessa tillfällen framställdes för publiken inte bara skolans utan också ortens historia och elevernas identitet knöts till lokala såväl som nationella sammanhang. Genom att undersöka hur olika minnen åberopas visas hur skolors retoriska praktiker kunde konstituera medborgare vars identitet formades av historiska erfarenheter av krig och fred, samt hur dessa minnen kunde utgöra en beståndsdel i ett kollektivt, förment fredligt ethos. Avslutningsvis ställs frågor om vad som kan nås genom en förståelse av dylika retoriska mekanismer i dagens skola och samhälle.