This article examines the Swedish debate on Bildung from the early nineteenth century to the present, treating Bildung as a fundamentally contested concept whose meanings have been repeatedly redefined. Drawing on books, scholarly journals, government reports, educational policy documents, and press materials, the study combines intellectual-historical contextualisation with a conceptual-historical approach. The analysis focuses on three periods in which debates on Bildung have been particularly intense in Sweden: the era of idealism and neo-humanism in the early nineteenth century; the period of social movements and national romanticism around the turn of the twentieth century; and the contemporary context shaped by neoliberalism and right-wing populism since the 1990s. Across these phases, Bildung has been mobilised by different social groups and political actors as an academic ideal, a civic and popular project, and a conservative or nationalistic programme. The article argues that, despite persistent disagreements over its meaning, Bildung has recurrently functioned in Sweden as a critical counter-concept to instrumental and utilitarian understandings of education, thereby reflecting broader European intellectual conflicts over culture, education, and politics. 

I ständig dialog med tänkare från Platon och Aristoteles till Martin Heidegger och Walter Benjamin försökte Hannah Arendt förstå sin egen tid. Hon sökte ursprunget till andra världskrigets fasor, totalitarismen och förintelsen, men också den samhälleliga förflackning som följde på krigsslutet: den tilltagande konformismen, byråkratins utbredning, den ängsligt självupptagna massmänniskan och den genuina politikens tillbakadragande.

I Hannah Arendt: Politiskt tänkande i mörka tider skildrar idéhistorikern Anders Burman Arendts liv och tänkande. Det är en berättelse om en egensinnig uttolkare av den auktoritära politik och rusande teknikutveckling som präglade hennes värld – och på allt fler sätt även vår.

Ämnet pedagogik blev under 1900-talet både en vetenskaplig och politisk maktfaktor. Särskilt efter andra världskriget flyttade disciplinen fram sina positioner och dess företrädare anlitades gång på gång för att lösa olika problem i skola och utbildning. Denna process skedde parallellt med att utbildning överhuvudtaget kom att inta en alltmer central roll i det moderna samhället. I takt med en förlängd skolgång och att allt fler studerade på universitet växte ett utbildningssamhälle fram.   

Pedagogikens århundrade följer diskussionerna om pedagogik i Sverige från ämnets etablering i början av 1900-talet, över den kraftiga expansionen under decennierna efter andra världskriget och de genomgripande förändringarna från och med 1970-talet, fram till att den övergripande benämningen utbildningsvetenskap började användas omkring år 2000.

När postmodernismen bröt igenom internationellt på 1980-talet förknippades den främst med franska tänkare som Jean-François Lyotard och Jean Baudrillard och deras kritik mot konventionell framstegstro och ”stora berättelser”. Men postmodernismen kom snart att få ett betydande inflytande också långt utanför de humanistiska seminarierummen. Författare som Paul Auster och fotografer som Cindy Sherman, båda med tvetydighet, pastisch och ironi som viktiga verkningsmedel, räknas ofta som postmodernister. I Sverige blev själva termen postmodernism ett nästan till leda använt slagträ i kultursidesdebatter om estetik och politik.

Under de senaste årtiondena har det talats ganska tyst om postmodernismen, i varje fall i Sverige. Men detta håller nu på att förändras, poängterar Anders Burman och Anna Victoria Hallberg, redaktörer för antologin "Tillståndet". Det finns idag ett växande intresse för postmodernismen inom humanistisk forskning och därmed också ett behov av att aktualisera och kontextualisera postmodernismens utgångspunkter och mångsidiga – för att inte säga disparata – uttryck. Det är ett sådant behov denna antologi vill fylla.

Antologins texter spänner över ett brett fält, från konst och litteratur till historia och sociologi. De berör också frågor om vetenskap och politik, kunskap och sanning. Postmodernismen har inte bara ett historiskt intresse, den ställer också, explicit och implicit, frågor om vår kaotiska samtid.

Vid sidan av bokens redaktörer, Anders Burman och Anna Victoria Hallberg, verksamma vid Södertörns högskola, medverkar Frida Beckman, Henrik Bohlin, Olof Hallonsten, Johan Söderberg och Sven-Olov Wallenstein.

Idag är det nog mest kring jul Viktor Rydbergs namn nämns, när "Tomten" reciteras i radio eller "Gläns över sjö och strand" hörs i skolor och kyrkor. Men i sin tid var Rydberg den mest framstående, och definitivt den mest lärde, svenska författaren. Han blev ledamot i Svenska Akademien, hedersdoktor vid Uppsala universitet och professor i först kulturhistoria och sedan konsthistoria vid Stockholms högskola. Bra jobbat av ett fosterbarn från Jönköping som växte upp under eländiga förhållanden. Hans bildningstörst var enorm, och förutom romaner, noveller och dikter skrev han hundratals tidnings- och tidskriftsartiklar och fördjupade sig i såväl romersk kejsarhistoria som den samtida darwinismen. Bok berättar om Viktor Rydbergs liv men också om den fascinerande tid han levde i, när modernisering och sekularisering stod för dörren och vetenskapliga framsteg förändrade samhället i grunden.

In his essay ‘Postmodernism, or the Cultural Logic of Late Capitalism’ (1984b), the American literary scholar Frederic Jameson attempts to relate postmodern culture to broader economic, social and political developments. The main thesis is that postmodernism is nothing more than the cultural logic of late capitalism. Jameson analyses a range of contemporary artworks and cultural products and shows how they differ from the art of the modernist era. Where truth, the creative and the individual subject are questioned, concepts such as practices, discourses and intertextual games become important instead. While Jameson’s essay remains relevant as a contemporary diagnosis and for those who want to understand what the term ‘postmodernism’, means, it is interesting above all as a methodological model that shows the possibilities of historicising current trends.

Pedagogik och politik har kanske aldrig varit så nära förbundna som i Sverige efter andra världskriget. Under några decennier intog pedagogiska forskare en central roll i reformeringen av välfärdssamhällets utbildningssystem, vilket ledde till införandet av den nioåriga grundskolan, en kraftigt utbyggd förskoleverksamhet och stora förändringar av den högre utbildningssektorn. Många uppskattade det nära samarbetet mellan utbildningsforskning och utbildningspolitik men det blev också föremål för kritik både inom och utanför akademin.

Utifrån skilda exempel hämtade från den svenska efterkrigstiden belyser den här antologin det komplexa mötet mellan pedagogik och politik. Här erbjuds en fördjupad kunskap om hur utbildningsforskare och pedagogiska experter var med om att påverka den förda politiken men också hur politiska krafter och aktörer direkt eller indirekt influerade forskningen.