Vi, 1 620 forskare samt lärare vid universitet och högskolor, är eniga med de unga bakom Auroramålet: De drabbas och riskerar att drabbas allvarligt av klimatkrisen under sin livstid. De klimatåtgärder vi vidtar i närtid avgör deras framtid. Sverige måste ta ansvar och göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. 

I strid med Parisavtalet ökar utsläppen av växthusgaser i en takt som gör att 1,5-gradersmålet kan överskridas om några år. De globala effekterna blir allt mer synliga med ständiga temperaturrekord, smältande isar, havshöjning och extremväder som torka, förödande bränder och skyfall med enorma översvämningar, som i Pakistan nyligen. Försörjningen av befolkningen utsätts för allvarliga hot i många länder.

Minskningen av den biologiska mångfalden är extrem. Klimatkrisen är enligt WHO det största hotet mot människors hälsa i hela världen och barn utgör en särskilt sårbar grupp. Med Sveriges nordliga läge sker uppvärmningen här dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Det förskjuter utbredningsområden för växtlighet och sjukdomsbärande insekter och ökar förekomsten av extremväder såsom värmeböljor, skogsbränder och översvämningar samt av många olika sorters infektioner och allergier. När extremväder ökar, ökar även stressen och risken för mental ohälsa. Värmeböljor ökar risken för sjukdom och död hos sårbara grupper som äldre, små barn och personer med kroniska sjukdomar. De negativa effekterna på hälsan kommer att öka i takt med klimatkrisen och barn riskerar att drabbas av ackumulerade negativa hälsoeffekter under hela sina liv. Redan i dag är mer än hälften av unga mellan 12 och 18 år i Sverige ganska eller mycket oroliga för klimat och miljö. Detta är förståeligt när våra beslutsfattare inte gör vad som krävs.

Den juridiska och moraliska grunden för arbetet mot klimatförändringarna är att varje land måste göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. Centralt i det internationella klimatramverket är att rika länder med höga historiska utsläpp, däribland Sverige, måste gå före resten av världen. Dessa länder måste också bidra till att finansiera klimatomställningen i länderna i det Globala Syd, som är minst ansvariga för klimatkrisen men drabbas hårdast. Denna rättviseprincip är tydlig i Parisavtalet och var en het diskussionsfråga under COP27 i Sharm el-Sheikh, men lyser med sin frånvaro i det svenska klimatarbetet. 

Sverige har satt mål för att minska sina utsläpp. Men de är helt otillräckliga: minskningstakten är för låg och målen tillåter samtidigt att åtgärder skjuts på framtiden. Dessutom exkluderas merparten av Sveriges utsläpp från de svenska nationella utsläppsmålen; bland annat utelämnas utsläpp som svensk konsumtion orsakar utanför Sveriges gränser, utsläpp från utrikes transporter och utsläpp från markanvändning och skogsbruk, exempelvis utsläpp från förbränning av biobränslen eller utsläpp från dikade våtmarker (Prop. 2016/17:146 s.25-28).

Sverige saknar dessutom ett eget mål för att öka upptaget av växthusgaser genom utökat skydd och restaurering av ekosystem, något som krävs för att begränsa de värsta konsekvenserna av klimatkrisen (IPCC s.32). Trots dessa låga ambitioner misslyckas Sverige med att nå sina utsläppsmål, konstaterar både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket. En klimatpolitik i linje med Parisavtalet kräver både att alla typer av växthusgasutsläpp minskar samtidigt som – inte i stället för – upptaget av växthusgaser maximeras: i dag misslyckas Sverige på bägge fronter.

Slutsatsen är tydlig. Sverige vidtar inte de åtgärder som krävs för att skydda barns och ungdomars rättigheter enligt Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta medför allvarliga risker för liv och hälsa för unga generationer, människor i andra länder och särskilt utsatta grupper. Detta kan inte fortsätta. Därför ställer vi oss bakom Auroras krav att Sverige börjar göra sin rättvisa andel och omedelbart sätter igång ett omfattande och långtgående klimatarbete som vilar på vetenskaplig grund och sätter rättvisa i centrum.

This anthology takes its starting point in the conviction that a phenomenologyof pregnancy could play an important role in contemporary thought. Stating this is also an acknowledgment that it doesn’t play such a role—yet. The aim of this anthology is to contribute to making philosophical reflectionon pregnancy a greater part of the discussions to come.

The fundamental and irreducible experience of carrying a child and bringing forth new life from one’s own body is in this anthology subjected to careful analyses that specifically, though not exclusively, draw on female experiences. In this way the crucial role of a phenomenology of pregnancy for contemporary thought is investigated. Exploring the phenomenon of pregnancy not just as a biological process, but also as a problem of lived bodily meaning, the contributions investigate a wide array of experiences that engage the limits of human life, subjectivity, intersubjectivity, and ethics, but also opens important methodological perspectives on the relation transcendental phenomenology and empirical research.

This introductory article is structured around the following themes: it begins with a brief overview of some important works that have paved the way for the present discussion (Simone de Beauvoir, Hannah Arendt, Adrienne Rich and Iris Marion Young). This is followed by a critique of the concept of “experience” and the philosophies based on it (such as phenomenology), that was first presented by feminist thinkers Joan Scott and Judith Butler in the 1980’s. The question this debate poses to the discussions in this book is whether focusing on experience is still a philosophically viable option. After that, the views of Edmund Husserl – often described as “the father of phenomenology” – are presented on the particular themes of motherhood and pregnancy, as it is often overlooked that he had anything to say on the topic. Then follows a short outline of the structure of the experience of pregnancy, and also the modest suggestion that pregnancy should be seen not only as “split subjectivity” (Kristeva, Young and others) but also as a specific mode of phenomenological “in-between.” Thereafter the question is taken up whether pregnancy as a philosophical topic might also affect the methodological core of phenomenology. The article ends with a speculative outlook towards certain themes that have developed as a consequence of thinking pregnancy philosophically. 

Roland Persson’s new exhibition, The Phenomenon of Materializing a Dream, is his most ambitious endeavour so far, with clear links to his previous work in silicone and yet displaying literally new dimensions. While Persson previously has shown objects, whether single, compounds or in series (flowers, mushrooms etc.), he now exhibits five full-sized rooms that you are invited to walk around in: floors, walls, a ceiling (in one of the rooms) plus a wealth of objects that he has fitted into them, all in silicone. As is often the case with Persson’s work, it is not a mere reproduction of things already known but the creation of another world, bearing a strange resemblance to things as we know them but distorted (in colour, in form) in different ways. The result is a shock on the senses, as one is virtually engulfed in this strange world.

In this text there are two things I would like to show: Firstly, that the so-called "timelessness" of the Freudian unconscious can be elucidated through an interpretation of the concept of Nachträglichkeit as it functions in Freud's texts, and showing thereby that there is indeed a temporality specific to the workings of the unconscious. Freud's analysis of early psychic trauma related to sexual phenomena pointed to a serious complication for all believers in the immediate transparency of consciousness. For the "wound" itself was constituted over time, and the possibility of coming to understand the trauma was again only possible after the event had passed. The Nachträglichkeit involved in the psychoanalytical understanding of sexual trauma thus hinges on a threefold temporal process at work in subjective life. Secondly, I wish to show that Husserl, in his analyses of time and intersubjectivity, delivered the materials with which a phenomenological clarification of the Freudian idea of Nachträglichkeit can be given in its most formal outlines. Since Nachträglichkeit is essentially tied to the structure of repression (and thus the very constitution of the unconscious), what I am suggesting is a prolegomenon to a phenomenological clarification of Freudian repression.