In his dissertation on Hegel’s conception of the state, Franz Rosenzweig highlighted the role of Christianity in Hegel’s conception of the emergence of the universal. In his subsequent magnum opus, Der Stern der Erl.sung (1921), a corner-stone in the history of modern Jewish thought, he is driven by the aspiration to rethink the relationship between Christianity and Judaism, and to re-inscribe the Jewish historical experience into the history of world spirit. Thus he approaches the problem of the universal from a standpoint that involves a rethinking of the theological underpinning of Hegel’s system. This article explores how this is carried out through a new sense of time and temporality, epitomized through his repeated references to the temporality of the Augenblick, the ‘moment’. Taking his cue from Kierkegaard and Nietzsche, he transforms this key concept from its Christian and existential significance to designate what he takes to be a particular Jewish experience of confessional life in exile, as a theological politics beyond the state, and even beyond history in its conventional chronological sense.

Genom publiceringen av Andens fenomenologi (1807) satte Hegel begreppet ”fenomenologi” i centrum för sin filosofi om den mänskliga andens erfarenhet och bildning genom historien. Hundra år senare lanserade Edmund Husserl med sina Logiska undersökningar ett program för en ny vetenskaplig filosofi, för vilken han också valde termen ”fenomenologi”. Han sammanfattade senare sitt program i en serie föreläsningar i Paris, under titeln Cartesianska meditationer. Samtidigt utvecklades hans metod i existentialontologisk och hermeneutisk riktning av Heidegger i Vara och tid (1927).

Genom Heidegger slås en brygga mellan Hegel och Husserl, vilket gör det möjligt att belysa dem från en gemensam utgångspunkt, som en reflexiv historiskt grundad filosofi om den mänskliga erfarenheten, från det affektiva till det logiska, från det vardagliga till det vetenskapliga. I tre separata volymer presenteras här dessa olika varianter av fenomenologisk filosofi, i form av tre kommentarer i nära dialog med de centrala grundtexterna. Sammantaget erbjuder de en unik ingång till hela det fenomenologiska synsättet, som också argumenterar för dess fortsatta relevans idag.

Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola.

Andens fenomenologi av Georg Wilhelm Friedrich Hegel från 1807 är en milstolpe i det filosofiska tänkandets historia. Dess skildring av det mänskliga medvetandets dialektiska utveckling, genom vetenskap, politik och religion, etablerar en ny form av historiskt grundad kulturanalys med systematiska mål. Dess inflytande på efterföljande filosofiskt, antropologiskt och sociologiskt tänkande går inte att överskatta.

Boken inleds med en översiktlig inledning till Hegels liv och tänkande. Framför allt är den dock en kommentar till huvudverket, som nära följer dess argument och som hjälper läsaren att själv navigera genom den bitvis svårlästa texten. Den lyfter fram Hegel som modernitetens filosofiska vittne, som sammanfattar människans utveckling och position i ljuset av upplysningen, den franska revolutionen, vetenskapernas och religionskritikens genombrott. Den tecknar på så vis ett porträtt av hans projekt som visar upp dess betydelse och relevans för en filosofisk situation i vilken vi fortfarande befinner oss idag.

In most neo-materialist and neo-realist manifestos, one formulation in particular is highlighted as the antipode of what this heterogeneous movements purports to combat, namely the idea that there are “no facts, but only interpretations”. The quotation is from Nietzsche’s Nachlass. But Nietzsche is not only the critic of those who naively believe that they have left all prejudices behind, and can now access reality in an unmediated way. Nietzsche is also the relentless critic of an idealism that builds conceptual castles to preserve itself from the force of the real. Through its careful attention not just to the conceptual, but also to the affective dimensions of the realist/antirealist debate, and its underlying pathologies, his untimely criticism is more timely than ever. As exemplified in the work of Günter Figal and Maurizio Ferraris, Neo-materialism/realism is partly a symptom of a legitimate frustration from within Neo-Nietzschean post-modern thinking, with its moral and political relativism and its nihilistic metaphysics. But instead of responding to these challenges with a reductive and superficial reading of Nietzsche, there is more to be learned from his sophisticated philosophical critique.

Martin Heideggers Vara och tid (Sein und Zeit) från 1927 är ett av det förra seklets mest centrala filosofiska verk. Genom sin radikala ansats att på nytt ställa den ontologiska frågan om varats mening utifrån en samtida horisont har den på djupet påverkat det filosofiska landskapet. Inom ramen för sin förberedande analys av den mänskliga existensen myntar och utvecklar Heidegger där begrepp som "i-världen-varo", "tillhandshet", "omsorg", "kastadhet", "egentlighet", "tidslighet" och "historicitet". 

Kommentaren bygger på en under många år utarbetad kurs och ger en överskådlig inledning till hela verket. Den följer dess egen rörelse, kapitel för kapitel, sätter terminologiska innovationer i perspektiv och genomlyser den underliggande strukturen. Inför denna nyutgåva har texten reviderats och harmoniserats med Jim Jakobsson nu aktuella översättning. I ett appendix finns förslag på vidare läsning och ett begreppsindex. 

Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola, och har även bland annat publicerat Frihet, ändlighet, historicitet: Essäer om Heideggers filosofi (2013).