Kapitlet visar med exempel tagna från sjuksköterskor som fungerar som vårdkoordinatorer för patienter med njursvikt hur yrkesföreträdaren måste förena den professionella rollen med framträdandet som person. Filosofer som inspirerat hans analys är bland andra Hannah Arendt och Rahel Jaeggi. Gunnarson menar att kravet på en framträdelse av yrkesutövaren som person, inte trots yrkesrollen utan just genom den, gäller för alla mellanmänskliga yrken där existentiella dimensioner och livsval står på spel. Om yrkesutövaren har ambitionen att möta och lyssna till patienten, eleven eller brukaren som en person, kan hen inte helt stanna i sin roll. Detta eftersom mötet med en unik någon förutsätter att man står i kontakt med det som är unikt hos en själv och genom tal och handling förmår ta i beaktande det som är nytt i mötet. Här handlar det alltså inte om att helt träda ur yrkesrollen, eftersom det är den som ligger till grund för mötet, hjälper till att formulera målen för det, skapar ett grundläggande förtroende mellan parterna och skyddar dem från godtycke, felaktigheter och diskriminering. Utmaningen är i stället att finna en balans mellan roll och person i yrkesutövningen.

I yrken där möten med människor står i centrum behöver de inblandade alltid i någon mån träda fram för varandra. För att klienten, brukaren, medborgaren, besökaren, patienten eller eleven ska få rätt stöd, hjälp, behandling eller utbildning räcker det inte att förstå denna endast som ett exemplar av en kategori. För att besluta sig för vad som är rätt att göra behöver man i någon mån förstå vem man har framför sig och i vilken situation denna befinner sig. Här räcker sällan dokumentation i form av journalanteckningar eller betyg. Det som krävs är ett (eller flera) möte(n) med individen där hen får möjlighet att träda fram. Men som levande varelse öppnar vi oss sällan för vem som helst. För att berätta, visa eller ta reda på vem man är och vad man behöver hjälp och stöd med behöver man någon att träda fram för, någon som man känner bryr sig och som man har förtroende för. Således måste även yrkesmänniskan i någon mån träda fram som yrkesperson. Denna antologi tematiserar, exemplifierar och teoretiserar sådana framträdelser i ett flertal mellanmänskliga yrken, hos sjuksköterskan, läkaren, läraren, bibliotekarien, psykologen och samtalsledaren.

I denna festskrift till Fredrik Svenaeus diskuterar filosofer, forskare och författare glädje, en känsla som ofta framstår som självklar – men som också kan vara lika svårgripbar och gåtfull som ångest, sjukdom och sorg. Med utgångspunkt i Svenaeus tänkande ger bokens texter, som spänner från essäer och skönlitterära skildringar till akademiska djupdykningar, en mångfacetterad och komplex bild av glädje.

Phenomenological analyses of ageing and old age have examined themes such as alterity, finitude, and time, not seldom from the perspective of “healthy” aging. Phenomenologists have also offered detailed analyses of lived experiences of illness including lived experiences of dementia. This article offers a phenomenological account of what we label as entering the grey zone of aging between “healthy” aging and aging with a disease. This account is developed through a qualitative phenomenological philosophy analysis of elderly persons’ lived experiences of being tested for dementia through primary care in Sweden, i.e., within a cultural context where dementia commonly is understood as a frightening a loss of self even though this understanding also is questioned. To enter this grey zone of aging, we argue, does not dissolve dynamic self-becoming but can involve an experience of oneself as being old. Further, in the grey zone, the self experiences itself as neither fully healthy nor as having a disease, and as needing to negotiate and live this ambiguity. To enter this grey zone is to enter an affectively charged, sociocultural and medicalized zone, and while the self can still act in different ways within it, staying in the grey zone can result in a re-orientation in the self’s mode of being, in ways that are thoroughly beyond its control. To stay in the grey zone can have detrimental effects on the self, even though the self does not have a disease: the self can become “stuck” in a reflective mode of attending to embodiment, aging, health, and disease.

Vi, 1 620 forskare samt lärare vid universitet och högskolor, är eniga med de unga bakom Auroramålet: De drabbas och riskerar att drabbas allvarligt av klimatkrisen under sin livstid. De klimatåtgärder vi vidtar i närtid avgör deras framtid. Sverige måste ta ansvar och göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. 

I strid med Parisavtalet ökar utsläppen av växthusgaser i en takt som gör att 1,5-gradersmålet kan överskridas om några år. De globala effekterna blir allt mer synliga med ständiga temperaturrekord, smältande isar, havshöjning och extremväder som torka, förödande bränder och skyfall med enorma översvämningar, som i Pakistan nyligen. Försörjningen av befolkningen utsätts för allvarliga hot i många länder.

Minskningen av den biologiska mångfalden är extrem. Klimatkrisen är enligt WHO det största hotet mot människors hälsa i hela världen och barn utgör en särskilt sårbar grupp. Med Sveriges nordliga läge sker uppvärmningen här dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Det förskjuter utbredningsområden för växtlighet och sjukdomsbärande insekter och ökar förekomsten av extremväder såsom värmeböljor, skogsbränder och översvämningar samt av många olika sorters infektioner och allergier. När extremväder ökar, ökar även stressen och risken för mental ohälsa. Värmeböljor ökar risken för sjukdom och död hos sårbara grupper som äldre, små barn och personer med kroniska sjukdomar. De negativa effekterna på hälsan kommer att öka i takt med klimatkrisen och barn riskerar att drabbas av ackumulerade negativa hälsoeffekter under hela sina liv. Redan i dag är mer än hälften av unga mellan 12 och 18 år i Sverige ganska eller mycket oroliga för klimat och miljö. Detta är förståeligt när våra beslutsfattare inte gör vad som krävs.

Den juridiska och moraliska grunden för arbetet mot klimatförändringarna är att varje land måste göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. Centralt i det internationella klimatramverket är att rika länder med höga historiska utsläpp, däribland Sverige, måste gå före resten av världen. Dessa länder måste också bidra till att finansiera klimatomställningen i länderna i det Globala Syd, som är minst ansvariga för klimatkrisen men drabbas hårdast. Denna rättviseprincip är tydlig i Parisavtalet och var en het diskussionsfråga under COP27 i Sharm el-Sheikh, men lyser med sin frånvaro i det svenska klimatarbetet. 

Sverige har satt mål för att minska sina utsläpp. Men de är helt otillräckliga: minskningstakten är för låg och målen tillåter samtidigt att åtgärder skjuts på framtiden. Dessutom exkluderas merparten av Sveriges utsläpp från de svenska nationella utsläppsmålen; bland annat utelämnas utsläpp som svensk konsumtion orsakar utanför Sveriges gränser, utsläpp från utrikes transporter och utsläpp från markanvändning och skogsbruk, exempelvis utsläpp från förbränning av biobränslen eller utsläpp från dikade våtmarker (Prop. 2016/17:146 s.25-28).

Sverige saknar dessutom ett eget mål för att öka upptaget av växthusgaser genom utökat skydd och restaurering av ekosystem, något som krävs för att begränsa de värsta konsekvenserna av klimatkrisen (IPCC s.32). Trots dessa låga ambitioner misslyckas Sverige med att nå sina utsläppsmål, konstaterar både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket. En klimatpolitik i linje med Parisavtalet kräver både att alla typer av växthusgasutsläpp minskar samtidigt som – inte i stället för – upptaget av växthusgaser maximeras: i dag misslyckas Sverige på bägge fronter.

Slutsatsen är tydlig. Sverige vidtar inte de åtgärder som krävs för att skydda barns och ungdomars rättigheter enligt Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta medför allvarliga risker för liv och hälsa för unga generationer, människor i andra länder och särskilt utsatta grupper. Detta kan inte fortsätta. Därför ställer vi oss bakom Auroras krav att Sverige börjar göra sin rättvisa andel och omedelbart sätter igång ett omfattande och långtgående klimatarbete som vilar på vetenskaplig grund och sätter rättvisa i centrum.

This article explores an example of person-centred care: the work of so-called renal care coordinators. The empirical basis of the article consists of qualitative interviews with renal care coordinators, alongside participant observations of their patient interactions. During the analyses of the empirical material, I found that one of the coordinators’ most fundamental ambitions is to get to know who the patient is. This is also a central tenet of person-centred care. The aim of the article is not only to argue for the plausibility of this tenet, but also, and more importantly, to highlight and explore its implications in the context of healthcare, through the example of renal care coordination. By drawing on the philosophy of Hannah Arendt, the article shows that the disclosure of who the patient is that takes place in person-centred care requires speech and action, which are modes of human activity that initiate processes characterized by unpredictability, uncertainty, and irreversibility. This unpredictability, uncertainty, and irreversibility, found to be inherent in person-centred care, is then discussed in relation to the pursuit of certainty characterizing contemporary evidence-based medicine. At the end of the article the conclusion is drawn that, if healthcare is to be person-centred, it must find ways of accommodating the contradictory pursuits of certainty and uncertainty found in evidence-based medicine and person-centred care respectively.

This article examines a population-based opportunistic screening practice for cognitive impairment that takes place at a hospital in Sweden. At the hospital, there is a routine in place that stipulates that all patients over the age of 65 who are admitted to the ward will be offered testing for cognitive impairment, unless they have been tested within the last six months or have been diagnosed with any form of cognitive impairment. However, our analysis shows that this routine is not universally and mechanically applied. Rather, the health care professionals have developed and use an ethico-political judgment, concerning, for example, whom to test, when to offer the tests, and how to explain and perform them. This article explores the role and practice of this form of judgment, emphasising its political and ethical nature. The analysis is based on qualitative interviews with professionals and patients, and draws on the theories of Aristotle and Hannah Arendt.