This thesis examines the persistent political fragmentation of post-war Bosnia and Herzegovina, focusing on the role of the Party of Democratic Action (SDA) and the strategies of Bosniac political actors from the 1995 Dayton Agreement to the 2022 elections. Situated within the complex legacy of the Ottoman millet system and post-communist state-building, the study investigates how SDA activists conceptualise the relationship between Bosniac national identity and the Bosnian-Herzegovinian state amidst ethnic rivalries and external influences. Employing Pierre Bourdieu’s political field theory, adapted to account for the political idiosyncrasies of Bosnia and Herzegovina, the research addresses the central question: How have the political strategies and interactions of the Party of Democratic Action (SDA), as a key Bosniac political actor, with other influential political actors, shaped Bosnia and Herzegovina’s persistent status as a disintegrated post-war nation-state from 1995 to 2022? Through qualitative fieldwork, including interviews and participant observation with current and former SDA activists, the study reveals how Bosniacs navigate a contested political landscape marked by alliances with Western powers (as the meta-power) and tensions with Serb and Croat counterparts (as the meta-analysts). The findings highlight a patron–client dynamic with external actors, internal debates over civic versus ethnic nationalism and the enduring impact of historical communal structures on modern statehood. By offering new empirical insights into the SDA’s activist perspectives and a sociological framework for understanding fragmented states, this thesis contributes to the scholarship on post-Ottoman nation-building and political field theory, illuminating broader patterns of political disintegration in diverse societies. 

Avhandlingen Mellan medborgerligt och etniskt: Partiet för demokratisk aktion och den symboliska kampen för en bosnisk-hercegovinsk stat undersöker den bestående politiska splittringen i efterkrigstidens Bosnien-Hercegovina. Detta görs genom en närmare granskning av bosniakiska politiska aktörers strategier, från Daytonavtalet 1995 till valet 2022, med fokus på den bosniakiska nyckelaktören Partiet för demokratisk aktion (SDA). Studien, som tar avstamp i det komplexa arvet från det osmanska millet-systemet och det postkommunistiska statsbygget, analyserar hur SDA-aktivister begripliggör förhållandet mellan bosniakisk nationell identitet och den bosnisk-hercegovinska staten i en kontext av etnisk rivalitet och externa politiska aktörers inflytande. Utifrån Pierre Bourdieus teori om det politiska fältet, anpassad för att ta hänsyn till Bosnien-Hercegovinas politiska särdrag, behandlas den centrala frågan: Hur har SDA:s politiska strategier och interaktioner med andra inflytelserika politiska aktörer format Bosnien-Hercegovinas bestående status som en splittrad efterkrigsnation från 1995 till 2022? Genom kvalitativt fältarbete, inklusive intervjuer och deltagande observation med nuvarande och tidigare SDA-aktivister, undersöks hur bosniaker navigerar i ett omtvistat politiskt landskap präglat av allianser med västmakter och spänningar med serbiska och kroatiska motsvarigheter. Västmakterna utgör fältets meta-kraft och de serbiska och kroatiska politiska aktörerna dess meta-analytiker. Resultaten belyser en patron/klient-dynamik med externa aktörer, interna debatter om medborgerlig kontra etnisk nationalism och historiska gemenskapsstrukturers bestående påverkan på modernt statsbygge. Genom att erbjuda nya empiriska insikter i SDA-aktivisternas perspektiv och en sociologisk ram för att förstå splittrade stater bidrar denna avhandling till forskningen om post-osmanskt nationsbygge och politisk fältteori, och belyser även bredare mönster av politisk desintegration i samhällen som präglas av mångfald. 

This paper explores the evolution of the national identity of Bosnian Muslims throughout the 20th century, from an Ummatic-centric focus on their Islamic identity (using the ethnonym “Muslims”) to a state-centered, secularized, and “modernized” identity, adopting the ethnonym “Bosniacs.” This shift is framed as necessary for the biological, religious, and cultural preservation of Bosnian Muslims. The study builds on Bosnian sociologist Sacir Filandra’s typology of the Bosniac national renaissance (Preporod), which he divides into three phases. The most recent phase emphasizes statehood, while earlier phases focused on religious preservation (during the Hapsburg/Ottoman and Yugoslav monarchy eras) and nationhood (under Communism). Filandra links this third phase to Alija Izetbegovic’s political movement, which spearheaded the broader Bosniac mobilization for statehood. Izetbegovic’s “Party for Democratic Action” is seen as the primary driver of this national struggle within the post-Communist political system. The paper provides a historical overview of how Bosnian Muslims transitioned from being part of the Ummah to identifying as Bosniacs tied to a nation-state, alongside an analysis of the Ummatic implications of this transformation.