This thesis examines how forests in the Baltic–Nordic region are increasingly situated at the intersection of climate policy, natural resource governance, and emerging security concerns. Drawing on perspectives from multi-level governance, nexus thinking, and climate security, it analyzes how forests are being reframed as strategic assets in a rapidly evolving geopolitical and environmental context. The thesis focuses on Estonia, Latvia, Lithuania, Finland, and Sweden - countries with extensive forest resources that play vital ecological, economic, and infrastructural roles. These forests are central to achieving EU climate targets, supporting energy transitions, and responding to growing geopolitical uncertainties. To place these national and regional perspectives in a broader governance context, the thesis also compares Baltic-Nordic forest governance with the case of Forest Europe, a voluntary panEuropean soft law platform where states, experts, and organizations negotiate shared understandings of Sustainable Forest Management, reporting practices, and forest policy direction. Drawing on 47 semi-structured interviews, participant observations, and policy analysis of EU strategies, national adaptation plans, national energy strategies, and Forest Europe processes, the thesis shows that EU ambitions often exceed national implementation capacities and lack mechanisms to support cross-sectoral coordination. Although EU-level policy frames climate security broadly through resilience and ecosystem protection, national perspectives emphasize forests as vital for energy independence, economic continuity, and societal stability. This misalignment leads to gaps between high-level objectives and local practice. The comparison with Forest Europe further shows how forest governance is also shaped through non-binding, consensus-based processes in which European forest authority is produced through knowledge-sharing, procedural legitimacy, and sustained negotiation rather than through legal enforcement. Furthermore, the thesis shows that forest governance is increasingly shaped by interdependencies across water, energy, food, and forest systems. Geopolitical disruptions have intensified reliance on domestic biomass, reshaped roundwood markets, and elevated the role of forests as buffers against external shocks. However, policy integration remains fragmented, and securitization can further constrain public debate on forest use unless it is grounded in inclusive, transparent, and evidence-based governance. The Forest Europe case highlights both the potential and the limits of soft law governance: while voluntary platforms can strengthen coordination, shared learning, and policy coherence, their credibility depends on meaningful participation, openness, and durable institutional capacity. Further research is needed to analyze how climate security framings evolve in response to geopolitical instability,how forest-based energy systems can balance short-term security needs with long-term ecological integrity, and how soft law governance platforms at EU and pan-European levels can reinforce their credibility and durability in an era of accelerating environmental and political change. The thesis suggests that forests increasingly function as critical infrastructures for climate mitigation, biodiversity, energy stability, and national resilience. To move towards more coherent and legitimate forest governance in the Baltic–Nordic region and beyond, future work should further examine how cross-level coordination mechanisms can be strengthened, how stakeholder engagement can be made more inclusive, and how institutional capacities can be improved to support integrated, nexus-based approaches.

I artikeln analyseras hur estetiska och kulturella uttryck konstrueras som undervisningsinnehåll inom ett pedagogiskt spänningsfält mellan frihet och fostran i svensk slöjdundervisning. Syftet är att synliggöra hur ut­trycken ges betydelse som diskursobjekt, hur elever investerar i betydelsestrukturen och vilka sätt att slöjda som görs tänkbara och eftersträvansvärda. Ett empiriskt arkiv konstruerades av transkriberade ljudinspelningar från 15 praktiknära observationer av fem slöjd­upp­gifter i årskurs 3–5. Materialet analyserades med utgångspunkt i Ernesto Laclau och Chantal Mouffes diskursteori. Med inspiration av Rudine Sims Bishops meta­forer om speglar och fönster preciserades riktningen i de identifi­erade betydelsestrukturerna. Genom bell hooks kärlek som praktik gjordes därefter en etisk tolkning. I resultatet framträder en spegellogik där kulturella uttryck artikuleras genom kontinuitet, noggrannhet och vägledning samt en fönsterlogik där estetiska uttryck artikuleras genom individuell riktning, framtidsanknytning och öppet slutresultat. I elever­nas tal framträder affektiva investeringar i spegelns precision och fönstrets personliga tolkningsutrymme. Vägledning förbinder logikerna genom att läraren både förmedlar hantverkets referenspunkter och stödjer elevens möte med det ännu obestämda. Den pedagogiska uppgiften består i att hålla frihet och fostran i balans.

Independence is a central ideal in Swedish Higher education and is embedded in course syllabuses, local course descriptions and assessment criteria. At the same time, the concept has long been interpreted in different ways across disciplinary contexts, creating ambiguity and a lack of consensus around what independent student work actually means. The development of artificial intelligence (AI) text robots such as ChatGPT and Copilot has made this issue more urgent challenging established assumptions about writing, authorship, and student performance. This study explores how independence in writing is understood, required, and assessed in different disciplinary contexts within Swedish teacher education. The study also explores how academic teachers describe disciplinary writing practices and how they define independence in student writing. Adopting an academic literacies perspective, this study views writing as a social and situated practice influenced by norms and conditions. Within this perspective, writing and writing norms differ between situations and contexts. Typical academic concepts such as 'independence' are thus interpreted differently in different contexts. Teacher education is a particularly relevant setting because students move between subjects with different academic traditions, writing practices, and assessment cultures. The empirical material consists of focus groups interviews with teachers from different disciplinary areas in teacher education. By analyzing how independence is formulated and operationalized across contexts, the study aims to contribute knowledge about how AI reshapes the conditions for academic writing and about the challenges this creates for students in teacher education. describe disciplinary writing practices and how they define independence in student writing. Adopting an academic literacies perspective, this study views writing as a social and situated practice influenced by norms and conditions. Within this perspective, writing and writing norms differ between situations and contexts. Typical academic concepts such as 'independence' are thus interpreted differently in different contexts. Teacher education is a particularly relevant setting because students move between subjects with different academic traditions, writing practices, and assessment cultures. The empirical material consists of focus groups interviews with teachers from different disciplinary areas in teacher education. By analyzing how independence is formulated and operationalized across contexts, the study aims to contribute knowledge about how AI reshapes the conditions for academic writing and about the challenges this creates for students in teacher education.

Keywords: Writing, Academic literacies, AI, independence, teacher education.

Tråkigheten är, enligt filosofen Sören Kierkegaard, repellerande. Vi vill varken ha eller vara tråkiga. Samtidigt är den en känsla som lämnar ut oss till oss själva – den har något väsentligt att säga oss om vårt sätt att vara och verka i världen. När lärare tråkas ut ställs de inför frågor om lärarpersonen, professionen och de pedagogiska-kulturella aspekter som påverkar yrkesvardagen. 

Syftet med föreliggande avhandling i ämnet den praktiska kunskapens teori är att undersöka och bidra med en förståelse av hur olika sorters tråkighet visar sig i gym- nasielärares yrkesvardag. Med särskilt fokus på att tolka, analysera och beskriva svenska och finlandssvenska lärares erfarenheter av tråkigheten som en existentiellt öppnande känsla är syftet att också undersöka de existentiella dimensioner som visar sig med tråkigheten. Avhandlingens empiriska material består av semistrukturerade intervjuer och fokusgruppsamtal med gymnasielärare från Sverige och Finland. Dessa har analyserats med utgångspunkt i existensfilosofiska och känsloteoretiska perspektiv. 

I undersökningen framkommer fyra sorters tråkighet i yrkesvardagen: Den första sorten, den vardagliga långtråkigheten, visar sig som tätt förbunden med yrkets cykliska karaktär, med dess rutinbundenhet och förutsägbarhet. Här synliggörs känslans tidsliga dimension och frågan om frihet och meningsfullhet i det återkommande. Den andra sorten, tristess i väntan, visar sig i situationer där lärarna är antingen tillgängliga för elever som arbetar självständigt i klassrummet eller tillseende medan elever skriver examinationer. Här synliggörs dimensioner av meningsförlust och förfrämligande, men även tråkigheten som något skamligt i relation till ett lärarideal. Den tredje sorten, självuttråkning i det roliga, visar sig i ett situationellt kraftfält som får sin laddning av två imperativ: skolan ska vara tråkig och skolan ska vara rolig. Här synliggörs en dimension av ett inautentiskt lärarsjälv. Den fjärde sorten, leda in absurdum, visar sig i en kolliderande situation av ”hjärndöd”, meningslös dokumentation och dokumentation som syftar till elevers lärande. Här aktualiseras i synnerhet en existentiell dimension av det absurda. 

Med inspiration från filosofen Albert Camus diskuteras avslutningsvis hur lärare drar en revolterande gräns genom ett uttryckt nej! mot det som hotar att överträda och ett samtidigt ja! till bland annat det yrkeskunnande de besitter och de i yrket förankrade värden som måste försvaras. Avhandlingen visar att tråkigheten är en erfarenhet som kan bidra till fördjupad självförståelse, professionell reflektion och ett förnyat engagemang i huvuduppdraget. 

This study examines which pornographic games are popular on Steam and identifies what players consider to be features of a good pornographic game. The analysis draws on Steam user reviews and genre folk taxonomy drawn from the f95zone database. Game popularity is determined by review scores and counts; these correlate with sales figures, and the combined review counts are used to map genre prevalence and popularity. Steam reviews and genre descriptors are analyzed using structural topic modeling to identify recurring patterns and content themes. The findings show that popular pornographic games on Steam predominantly follow heteronormative pornoscripts, centering male player perspectives and conventional sexual practices. At the same time, a subset of successful games foreground transgressive and taboo content, including monster sex. Across both patterns, pornographic conventions are closely integrated with established game and story conventions, particularly those of narrative-driven genres such as visual novels and role-playing games.

Welfare crime has emerged as a growing challenge for Swedish welfare institutions, yet little is known about its impact on everyday eldercare practice. This paper explores how needs assessors (NAs) within social work experience and respond to welfare crime and welfare fraud in Swedish eldercare, and what these experiences reveal about contemporary welfare governance.

The study contributes to research on welfare crime by examining how criminal activities become embedded in routine welfare work and affect frontline professionals. The analysis draws on situational vulnerability and criminal opportunity structures to understand both older persons’ vulnerability and the organisational conditions that enable welfare fraud.

Empirically, the paper is based on a qualitative case study conducted in a socioeconomically disadvantaged urban district in Stockholm. The data consist of interviews with NAs and managers and observations of work meetings and discussions at the needs assessment unit, collected through a long-term participatory research project and analysed using thematic analysis.

The findings show that welfare crime has become an increasingly integrated aspect of everyday eldercare practice. NAs described expanding responsibilities for monitoring, verification, and fraud detection, alongside persistent organisational constraints that limit their ability to prevent and stop welfare crime. The study highlights how welfare crime emerges through the interaction of vulnerable welfare service users, fragmented governance structures, and opportunities for criminal exploitation, with important implications for professional practice, welfare integrity, and public trust.

This chapter examines the political agency of state-commissioned public art in Sweden from 1937 to the present. While Swedish cultural policy traditionally frames the arm’s-length principle as a safeguard for the autonomy of art, our research demonstrates that state commissions have been embedded within governmental infrastructures and thus have also been shaped by institutional priorities, aesthetic norms, and shifting political contexts. Drawing on German sociologist Thomas Lemke’s concept of “environmentality”, we argue that artworks in state facilities – such as universities, military sites, prisons, government buildings, hospitals, and police stations – operate as components of environmental governance, influencing the material and sensory organisation of everyday life. Public art is therefore neither simply instrumental nor fully autonomous; its agency lies in its capacity to reinforce, negotiate, or challenge the normative orders of the state.

The chapter outlines the research design of the project The Government of Art: Democracy and State Public Art in Sweden 1937–2027, which analyses two thousand permanent artworks installed in state environments. It will also present findings from Oscar Svanelid’s postdoctoral research project Public Art in Closed Spaces, highlighting the fact that the artworks have been located in closed institutions, such as prisons and nuclear power plants, as well as in more open spaces, such as universities and railway stations. Using a quali-quantitative methodology combining metadata analysis, digital image coding, relational mapping, and archival study, we identify geographical, institutional, and temporal clusters of artistic production. Preliminary findings show an uneven distribution of state commissions, with universities and the armed forces receiving a disproportionate share of artworks, while governmental agencies serving marginalised groups, such as the unemployed and immigrants, have been largely overlooked. The data also reveal a wide spectrum of visual and thematic strategies – from abstract decorative works to site-specific, moralising, ironic, or critical interventions – thus demonstrating that art has been used to shape political, pedagogical, and affective environments within state institutions.

By examining public art as part of the welfare state’s material architecture, we argue for reinstating the state as a key category in public art research. Artworks emerge not as isolated aesthetic objects but as agents participating in the production of democratic norms, social imaginaries, and forms of civic subjectivity. Our approach challenges idealised narratives of artistic autonomy and highlights instead the productive tensions between governance and artistic agency. In doing so, the project contributes to debates on cultural democracy, state aesthetics, and the role of digital methods in art historical inquiry, while also providing new insights relevant to contemporary cultural policy and planned expansions of state institutions such as prisons and military facilities.

Förenta nationernas Agenda 2030 för hållbar utveckling är en uppmaning att ’omvandla vår värld’. Denna transformationsdiskurs, som förordas på internationella och nationella nivåer inom hållbarhetsstyrning, ger upphov till en omfattande produktion av miljökunskap: tekniska färdplaner, koldioxidbudgetar, klimatmodeller och liknande. Under de senaste två decennierna har det dessutom skett en diskursiv och institutionell förskjutning mot användbar och handlingsinriktad vetenskap som samproduceras med samhälleliga aktörer. Trots denna tillväxt av kunskap och samarbetsinsatser är framstegen mot de globala hållbarhetsmålen begränsade. Detta väcker en central fråga: varför leder inte mer samarbetsbaserad kunskap alltid till transformativ handling? Avhandlingen argumenterar för att en viktig förklaring ligger i rådande kunskapspolitik, där kunskap förstås som teknisk miljöexpertis och makt som den politiska viljan att omsätta denna expertis i praktiken. Detta perspektiv fångar inte hållbarhetsstyrningens komplexa verklighet, och satsningen på samproduktion och handlingsinriktad vetenskap tycks i begränsad utsträckning ha utmanat denna förståelse.

Som ett sätt att bemöta denna missuppfattning om relationen mellan kunskap och handling undersöker avhandlingen mer nyanserade förståelser av makt, kunskap och kunskapspolitik. Den tecknar en mer komplex bild av hur kunskap och handling samskapas av en mångfald samhälleliga aktörer som arbetar mot kontextbundna och kollektiva visioner om hållbarhet. Avhandlingen argumenterar för att samproduktion, som en praktik som främjas av forskningsfinansiärer för att stimulera framväxten av handlingsrelevant kunskap producerad på demokratiska och ansvarsfulla sätt, inte automatiskt leder till samhällelig omvandling. Orsaken är att denna praktik formas av komplexa sammanflätningar mellan kunskap och makt. För att problematisera samproduktion som praktik använder avhandlingen det teoretiska perspektivet samproduktion som idiom. Samproduktion som praktik syftar på kunskap och handling som kollektivt produceras av olika aktörer med ambitionen att åstadkomma förändring i riktning mot deras respektive hållbarhetsvisioner. Samproduktion som idiom undersöker relationen mellan kunskap och makt. Genom detta teoretiska perspektiv analyseras hur samproduktion som praktik föreställs och genomförs samt vilka transformativa vägar mot kontextuellt definierad hållbarhet den möjliggör eller förhindrar.

Empiriskt undersöker avhandlingen policy och praktik kring produktion och användning av hållbarhetsrelaterad kunskap. Detta innefattar svensk hållbarhets- och forskningspolitik, två transdisciplinära forskningsprogram (ett svenskt och ett internationellt) samt den ryska klimatprocessen i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Dessa samproduktionspraktiker och styrformer präglas av dominerande politiska föreställningar om kunskap och hållbarhet. Samtidigt skapar olika samhällsaktörer mångtydiga och situationsbundna tolkningar av dessa föreställningar, vilket ger upphov till en mångfald av handlingsorienterade havsvetenskapliga projekt, ifrågasättanden av klimatomställningens politik inom forskningsprogram och radikala föreställningar om klimaträttvisa formulerade av civilsamhället. Syftet med analyserna är att undersöka olika samproduktionsarenor och samproduktionsmöten som politiska rum där kunskap och handlingmöts. Ambitionen är att identifiera hur dessa rum kan stödja, eller misslyckas med att stödja, transformativ samhällsförändring i riktning mot hållbarhet. Det empiriska materialets bredd möjliggör nya förståelser av hur samproduktion kan föreställas och praktiseras längs olika maktdimensioner och vilka konsekvenser dessa föreställningar och praktiker kan få i relation till ambitionen att förändra hållbarhetsstyrning.

Avhandlingen ansluter till litteratur om hållbarhetsomställningar och hållbarhetstransformationer, hållbarhetsvetenskap samt gränsytor mellan vetenskap och politik inom miljöområdet. För att hantera den begränsade teoretiseringen av relationen mellan makt och kunskap inom dessa forskningsfält utvecklar avhandlingen ett teoretiskt ramverk för att förstå de relationella och processuella sätt på vilka makt verkar i samproduktionen av kunskap och handling. Genom det idiomatiska perspektivet på samproduktion, förstått som samutveckling av kunskap och makt, visar avhandlingen att samarbetsprocesser mellan samhällsaktörer ofta ger begränsade resultat på grund av hur olika former av makt verkar på olika styrningsnivåer. Studien identifierar tre former av samproduktion: tämjd, (o)myndiggörande och transgressiv. Den visar hur dessa former fungerar i olika sammanhang, från policy till aktivism, och hur de skapar såväl begränsningar som möjligheter för förändring. Samproduktion framträder därmed inte som en metod utan som en dynamisk och kontextberoende praktik som, när den genomförs på ett kritiskt och reflexivt sätt, kan främja transformativa relationer mellan kunskap och handling.

Denna rapport utgörs av en komparativ studie av dialogpolisverksamhet i Sverige och Colombia, genomförd inom ramen för ett pågående samarbete mellan ländernas polismyndigheter. Bakgrunden till studien är ett ökat fokus på polisens legitimitet, hantering av offentliga protester och behovet av metoder som kan minska konflikter och stärka relationen mellan polis och medborgare.

Dialogpolisens arbetssätt, som bygger på kommunikation, förtroendeskapande åtgärder och tidig kontakt, har i detta sammanhang lyfts fram som ett centralt verktyg för att förebygga eskalering och möjliggöra mer proportionerliga och rättssäkra insatser.

Studien har genomförts med en mixed methods-ansats där flera datakällor kombinerats, inklusive enkäter, intervjuer, fokusgrupper, fältobservationer och dokumentanalys. Datainsamlingen har skett i både Sverige och Colombia och omfattar såväl polisers som civilsamhällets perspektiv. Det kvantitativa materialet har analyserats deskriptivt, medan det kvalitativa materialet har analyserats tematiskt med fokus på hur dialogpolisarbete förstås och implementeras i olika kontexter.

Resultaten visar att dialogpolisverksamheten i Sverige och Colombia utvecklats genom olika institutionella processer. I Sverige har utvecklingen skett gradvis och lokalt, medan den i Colombia varit mer centraliserad och reformdriven. Trots dessa skillnader finns betydande likheter i både metod och syfte, där dialog används för att minska konflikter och stärka legitimitet. Samtidigt identifieras gemensamma utmaningar, såsom organisatoriskt motstånd, resursbegränsningar och svårigheter att arbeta långsiktigt och proaktivt.

Studien visar även att relationen till civilsamhället är central, men att arbetet tar olika form beroende på kontext – i Sverige handlar det främst om att upprätthålla etablerade relationer, medan det i Colombia i större utsträckning handlar om att bygga upp grundläggande tillit.

Avslutningsvis pekar studien på att dialogpolisverksamhet bör förstås som en kontextberoende men strukturellt lik del av modern polisiär praktik. För att stärka metodens genomslag krävs inte enbart utbildningsinsatser, utan även organisatoriska förändringar som möjliggör ett mer långsiktigt och integrerat arbetssätt. Studien bidrar därmed med kunskap som kan stödja fortsatt utveckling av dialogbaserad polisverksamhet i både nationella och internationella sammanhang.

This dissertation explores how the economic decline of fossil and nuclear industries is resisted through new ways of representing them as necessary. It argues that energy policy is dominated by experts and elites, and studies the discourse within these circles. Using poststructural policy analysis, the thesis studies three cases in three articles through an empirical material of 56 elite interviews and 91 policy documents. The cases consist of political decisions to manage the decline of peat in Finland, oil shale in Estonia, and nuclear power in Sweden. The cases are compared in this book. The thesis contributes to scholarship on energy security, energy transitions, and neoliberalism, and argues for an increased dialogue between these literatures. 

The thesis shows how the representation of fossil and nuclear industries as necessary for a secure supply of energy can legitimize state support to delay their decline. It argues that geopolitics and external crises are neither sufficient nor necessary conditions for such representations to succeed, and always part of a larger picture including domestic interests and the complex reality of managing energy systems. The dissertation also argues that the portrayal of fossil and nuclear industries as necessary for energy security depends on technical assumptions about the reliability and the lack of alternatives to these industries. These assumptions should not be taken at face value as neutral or technical “facts,” as they downplay and highlight different technical risks, drawbacks, and advantages. The thesis argues that such assumptions are understudied but often decisive in decision-making and, consequently, that social scientists should pay closer attention to their construction and to the contingent and political nature of expert knowledge. 

The thesis also shows that the neoliberal rationality that prevails in energy governance can both enable and constrain the representation of fossil and nuclear industries as necessary, depending on the societal dependence on these industries. While this rationality precludes state support to uncompetitive industries in theory, it can give industries that control critical infrastructures political leverage in practice. Moreover, by handing over control of the infrastructure upon which energy security depends to the market, neoliberal rationality limits the state’s ability to act. This, the thesis argues, can result in a state of semi-permanent crisis management where there appear to be no other options than preserving existing fossil capacities.