This thesis investigates how epistemically and deontically driven sequences are constructed in mathematics teaching in Swedish compulsory school (Year 9). Within the lessons, two activity types have been identified. The first type concerns teaching and mathematics, where the activities lecture, deskwork and test-writing emerge. The second type concerns transitions during shifts between the other activities and is referred to as (a) passage.

Social epistemics concerns knowledge in interaction and is used to identify epistemically driven sequences in teaching activities. Social deontics, on the other hand, concerns participants' rights to make claims on each other and is used to identify deontically driven sequences, foremost within the passages.

The results indicate, for example, that the lecture plays a central role in teaching, though its design varies, which in turn affects students' engagement and opportunities for participation. Regarding the passages, they generally proceed smoothly, suggesting a consensus concerning the participants' deontic rights. However, more complex patterns emerge when students make claims that exceed these rights. From a broader perspective, this analysis illustrates how mathematics teaching is shaped and accomplished in everyday work.

Avhandlingens syfte är att analysera vilken betydelse normer, ideal och organisatoriska förutsättningar har för pedagogers kroppsliga interaktion med barn i fritidshem. Avhandlingen syftar även till att synliggöra hur normer och omsorgsideal skapas, förhandlas och utmanas i denna interaktion. Det empiriska materialet består av observationer av pedagoger och barn tillsammans på fritidshem och intervjuer med dessa pedagoger. Materialet analyseras utifrån kroppsfenomenologiska och känsloteoretiska perspektiv, samt teoretiska perspektiv på barn och ålder.

Avhandlingens resultat visar hur rådande omsorgsideal i den kroppsliga interaktionen innefattar att vara tillgänglig för barns behov av närhet, att rikta fokus mot barns behov när de utför våldsamma handlingar, samt att agera mjukt och maktutjämnande i ordningsskapande situationer. Analyserna visar hur dessa omsorgsideal uttrycks genom känslorelaterade normer, såsom att vara lugn, neutral, fysisk och varm gentemot alla barn. Dessa omsorgsideal skapade dilemman för pedagoger, till exempel när de upplevde att de behövde neka barn närhet, använda fysiskt tvång, eller kände känslor som låg utanför etablerade känslonormer. Organisatoriska förutsättningar, framför allt stora barngrupper och otillräckliga stödinsatser för barn i behov av stöd, påverkade i vilken utsträckning pedagoger hade möjlighet att agera på sätt som de uppfattade som ideala i arbetet. Avhandlingen visar vidare hur normer relaterade till sociala kategoriseringar präglar antaganden om hur olika barn och pedagoger kroppsligen kan interagera med varandra. I synnerhet ifrågasätts pojkar och manliga pedagoger när det gäller tillgiven närhet.

I den här avhandlingen undersöks 2010-talets arkitektoniska förnyelse av Moskva som drömmen om världens politiska, ekonomiska, teknologiska och estetiska framsteg efter kalla kriget. Ett särskilt fokus riktas mot vilken roll digitaliseringen och digitala teknologier har spelat i förnyelsen av Moskva, liksom mot de aktörer inom den globala arkitekturens sfär som bidragit till att upprätthålla denna dröm genom att medverka till vad som skulle bli ett vackrare, smartare och mer bekvämt Moskva.

Undersökningen utgår från antagandet att arkitektur har ett nära förhållande till visuella medier, liksom att arkitektur kan utgöra ett visuellt medium i sig. Det är en central förutsättning för att studera det nya Moskva på det sätt som avhandlingen gör: undersökningen baseras på ett montage av medierade fragment från arkitekturutställningar vid Venedigs arkitekturbiennal och internationella arkitekturtävlingar i Moskva, samt intervjuer, filmklipp, artiklar och visuella gestaltningar som producerats för en i huvudsak västerländsk, engelskspråkig publik. Teoretiskt och metodologiskt angrips materialet som en dialektisk bild, inspirerad av Walter Benjamins Passagearbetet och Susan Buck-Morss vidareutveckling av Benjamins historiefilosofiska ansatser i vilka dröm och uppvaknande är centrala begrepp.

Ur analysen av det nya Moskva framträder drömmen om en värld av kod, drömmen om programmerbara städer, drömmen om en globaliserad värld utan gränser gestaltad av en magnifik, ikonisk och vida medierad arkitektur, och drömmen om det bekväma, urbana livet. Men där framgår också hur den politiska utvecklingen i Ryssland under 2010-talet, som går i en alltmer auktoritär, nationalistisk och militariserad riktning, inte tycktes orsaka ett uppvaknande ur dessa drömmar om det nya Moskva innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina var ett faktum. I efterdyningarna av invasionen i februari 2022 framträder drömmen om det nya Moskva istället som ruiner. Avhandlingens historiserande blick på förnyelsen av Moskva är ett ifrågasättande av den tilltro till historiens naturliga utveckling och framsteg som möjliggjorde det nya Moskva, men ifrågasätter också huruvida ruinerna av det nya Moskva är ett uppvaknande från drömmen om framsteget som sådant.

Att använda källor är en central, men komplex och ofta utmanande, del av akademiskt skrivande i både gymnasieskola och högre utbildning. Forskning visar att elever och studenter inte sällan har svårt att använda källor på ett självständigt sätt som stödjer kritiskt tänkande och lärande och följer önskade skrivkonventioner i olika praktiker. Syftet med avhandlingen är att utforska hur källanvändning i akademiskt skrivande kan göras undervisningsbart. Detta görs genom att identifiera möjliga innebörder av kunnandet i gymnasieskola och högre utbildning, samt vilka kritiska aspekter som behöver urskiljas för en mer utvecklad källanvändning. Därtill prövas hur variationsteoretiska principer kan användas för att designa undervisning som möjliggör utveckling av kunnandet.

Avhandlingen vilar på ett fenomenografiskt och variationsteoretiskt ramverk och bygger på fyra delstudier i humanistiska och samhällsvetenskapliga litteracitetspraktiker.Tre fenomenografiska studier undersöker hur gymnasieelever respektive studenter erfar källanvändning i akademiskt skrivande. En fjärde studie genomförs som en learning study, där undervisning i källanvändning designas och prövas utifrån variationsteoretiska principer. Materialet består av intervjuer, student- och elevtexter samt empiri från undervisningsinterventioner.

Resultaten visar att källanvändning kan erfaras på fyra kvalitativt skilda sätt, från instrumentellt och reproducerande till mer självständigt och dialogiskt skrivande där källor används för att utveckla och pröva idéer. Genom de fyra delstudierna identifieras nio aspekter som kritiska att urskilja för en utvecklad källanvändning: urval, jämförelse mellan idéinnehåll, referenshantering, omformulering, egen röst, transparens mellan röster, skrivsyfte, mottagarhorisont och syn på skrivnormer.

Learning study-resultaten visar att undervisning som synliggör kritiska aspekter genom systematisk variation kan stödja utveckling av mer kvalificerad källanvändning, även genom relativt begränsade undervisningsinsatser. Sammantaget bidrar avhandlingen med ett undervisningsnära och teoretiskt förankrat sätt att förstå och undervisa i källanvändning i akademiskt skrivande.