This article is an historical analysis of Swedish policies for internationalisation of higher education and research from the 1970s and onwards. The analysis is carried out against the theoretical backdrop of the competition state, as a type of state reformulating and restructuring the relation between the national and international during the second half of the twentieth century with the aim of making society fit for international competition. Focussing on arguments as to why Swedish universities need to be internationalised, how this should be done and which parts of higher education that should be internationalised, the article shows the development of Swedish internationalisation policies, starting in the 1960s and -70s where focus was on international solidarity, inward student mobility and the internationalisation of teaching. In the 1980s and -90s the idea of a knowledge driven economic development was the central paradigm, resulting in a stronger focus on research and international research collaboration. To this the 2000s and -10s added a focus on ingoing mobility, both as a source of revenue through tuition fees, and a way to recruit skilled labour.

I Anti-Versaillesfreden analyseras en särskild sorts tysk påverkan på svensk press. Det handlar om fördold nyhetsförmedling i syfte att skapa sympatier för Tyskland i allmänhet och en kritisk svensk opinion mot freden i Versailles i synnerhet. Denna propagandaverksamhet tog sin början under Weimarrepubliken och fortsatte sedan under det nazistiska Tredje riket.

I centrum står Aufklärungsausschuß Hamburg-Bremen (AAHB), en organisation som grundades 1923 i syfte att påverka den utländska opinionen genom artikelförmedling till dagspressen. När organisationen etablerades i Sverige 1932 hade den redan byggt upp ett globalt nätverk för att förmedla material till utlandet. Från 1933 inledde AAHB och den tyska legationen i Stockholm ett samarbete, pådrivet och stöttat av den nya nationalsocialistiska regeringen i Berlin.

Andreas Åkerlund är professor i historia vid Södertörns högskola. Han har forskat om svensk–tyska relationer under 1900-talet, utbildningens internationalisering och svensk offentlig diplomati.

The article is a pilot studyinto student-supervisor interaction and the articulation of practical or silent  knowledge on how to teach for historical thinking. It investigates experienced teachers’ strategies and methods in teaching during supervision of students during  their place-based training.

The basic assumption is that experienced teachers’ silent or practical knowledge is articulated in the meeting with less experienced students under their supervision. The used method was therefore to tap into the feedback loops of supervision. This was  done through  participating in and recording supervision meetings, which was then followed up by interviews with both supervisors and students. The article is therefore also a pilot test of this method. In the material all six aspects of historical thinking were present, although in different ways. No student planned a lesson aiming at  teaching historical significance. This dimension was on the contrary very present in the supervisor-student discussions, especially on how to teach  the  two  dimensions continuity and change and cause and consequence. Similarly, the two dimensions primary source evidence and historical perspective-taking were interrelated, especially as primary sources were considered a good way to make pupils take the perspective of historical actors. The ethical dimension of history was not subject to direct teaching, nor present in the supervisor-student discussions. It was however only implicitly present in the way both supervisors and students struggled with how to connect their teaching to everyday life of the pupils and relate it to the societal structures, norms, and values of historical societies.

Denna rapport behandlar förändringar och förskjutningar i regeringens styrning av Svenska institutet under perioden 1998–2018.

Rapporten behandlar tre frågekomplex. Det första handlar om styrningens form, där utvecklingen sätts i relation till allmänna förändringar i svensk myndighetsstyrning under perioden. Det andra handlar om innehållet i myndighetsinstruktioner och regleringsbrev utifrån antagandet att detta är en indikator för hur offentlig diplomati förståtts och omsatts av svenska regeringar under perioden. Utifrån dessa två komplex diskuteras sedan balansen mellan regeringspolitik och Svenska institutets bredare representations- och främjandeuppdrag, det vill säga graden och karaktären hos regeringens styrning av institutet över tid.

Andreas Åkerlund är docent i historia och verksam vid Södertörns högskola.

Akademisk mobilitet är en aspekt av internationell migration, som sällan får samma uppmärksamhet som flykt eller arbetskraftsmigration. Denna mobilitet möjliggörs ofta genom stipendier, och i Sverige är Svenska institutet en av de viktigaste stipendiegivarna. Föreliggande rapport handlar om personer som fått ett mobilitetsstipendium inom Visbyprogrammet. Programmet har funnits sedan 1997 och är inriktat mot länder i östra Europa. Ur ett migrationsperspektiv är dessa stipendiater en intressant grupp vad gäller migrationsmönster och internationella nätverk.

Stipendieutdelning är en av många faktorer som är med och formar internationella migrationsflöden. Det innebär att de regler som svenska staten ställer upp för sina stipendier i kombination med Svenska institutets praktiska hantering av samma stipendier påverkar migrationen, då de gör internationell akademisk mobilitet möjlig för vissa specifika grupper. Över tid har Visbyprogrammet gått från att ha en näringslivsfrämjande, biståndspolitisk och tillväxtskapande inriktning till att handla om regionalt samarbete, avspänning och social utveckling. Programmet tillhör alltså tre politikområden, nämligen a) bistånds- och utvecklingsarbete, b) internationaliseringen av den högre utbildningen och c) offentlig diplomati, främjandet av Sverige och svensk ekonomi.

Inom existerande forskning är det mycket ovanligt att ovan nämnda politikområden relateras till varandra. Studiens utgångspunkt är dock att relationen dem emellan är grundläggande för att förstå Visbyprogrammet. Utifrån detta antagande undersöks fem olika områden. Först och främst i vilken utsträckning stipendiaterna utgör en viktig resurs för ekonomin, politiken eller forskningen i sina hemländer (1), i vilken mån stipendiaterna fortfarande är förbundna med Sverige och det svenska samhället eller till och med är bosatta i Sverige och verksamma på svensk arbetsmarknad (2), samt om stipendiaterna flyttat vidare till andra länder och en internationell arbetsmarknad (3). Därutöver undersöks även i vilken utsträckning stipendierna skapar ett utbildningskapital, ett språkligt kapital och ett svenskt symboliskt kapital (4), samt hur stipendiaterna själva värderar sin stipendievistelse och de primäramotiven för att söka sig till Sverige (5).

Som underlag för den aktuella studien genomfördes en enkätundersökning med tidigarelångtidsstipendiater inom Visbyprogrammet. Enkäten innehöll 34 frågor ochbesvarades av total 482 personer. Huvudresultaten är att stipendiatsgruppen harförändrats mellan 1997 och 2015. Från att initialt ha kommit från Baltikum, Polenoch Ryssland, kommer dagens stipendiater företrädelsevis från Ukraina, Rysslandoch Vitryssland. Dessutom har stipendiaternas ämnesinriktning förskjutits frånteknik och naturvetenskap mot samhällsvetenskap och humaniora. Orsaken tilldetta är att ekonomi och tillväxt tonats ned inom Visbyprogrammet till förmånför säkerhetspolitik och bistånd. Ett politiskt formulerat stipendieprogram som Visbyprogrammet och en mediär som Svenska institutet, har därmed en stor betydelseför hur den internationella student- och forskarmobiliteten ser ut och hur den varierar över tid.

Ett annat centralt resultat är att stipendieperioden öppnar upp för tre olika livsbanor. Majoriteten av respondenterna flyttade tillbaka till sina hemländer (50 procent)medan mer än en på fyra (27 procent) bodde kvar i Sverige. En nästan lika stor grupp (23 procent) bosatte sig istället i ett tredje land, vanligtvis ett västeuropeiskt land eller USA. Samma mönster syns även om man ser till de länder där respondenterna bott en kortare period efter stipendieperioden. En vistelse i Sverige genererar alltså utbildningskapital som även har ett värde i andra länder. Visbystipendierna fungerar som en viktig del i en såväl socialt uppåtstigande som geografisk mobilitetsrörelse.Den främsta pullfaktorn för att söka sig till just Sverige var dock existensen av stipendierna och den ekonomiska säkerhet de innebär. En övervägande majoritet av stipendiaterna uppskattar att tiden i Sverige har haft en avgörandebetydelse för deras vidare karriär, men också att de har kunnat etablera stabila kontakter mellan Sverige och ursprungslandet.