Having the possibility to experience meaning in artistic settings is a human right. However, several studies show that structures and norms may prevent human beings from participating in artistic and cultural activities. Moreover, it is not given that all forms of participation offer meaningful experiences, something which puts a great responsibility upon organizers of artistic events. The current study is based in a project where elderly people were given the chance to participate in processes of development and performance of collaborative contemporary dance. The specific aim of the study was to describe and analyse the phenomenon of the meaningful body based on a phenomenological approach. To get access to the dancers’ lived experiences, six participants were interviewed. The transcribed interviews were analysed in a phenomenological manner. The analysis resulted in three themes, which together describe the phenomenon of the lived body, namely: the intertwined body, the border-crossing body, and the body feeling at home. The themes are related to phenomenological philosophy regarding aging, awareness, existence, and aesthetic experience, as well as to art education situations and societal norms.

De normer som förmedlas i förskola, fritidshem och skola har stor betydelse för barns uppväxtmiljö samt för deras identitets- och kunskapsutveckling. Utgångspunkten i denna bok är att de som arbetar i pedagogisk verksamhet behöver kunskap och färdigheter för att granska och förändra normer som på olika sätt begränsar och exkluderar. Ett normkritiskt perspektiv på och i pedagogiskt arbete kan bidra till en kontinuerlig reflektion som gör medvetenhet och förändring möjlig.

Boken tar sig an teoretiska perspektiv på kön, klass, hudfärg, funktionsvariation och sexualitet, erbjuder reflektion kring profession och förhållningssätt samt fördjupar sig i didaktiska utmaningar och möjligheter. Kapitlen ger rikligt med exempel på normkritiskt pedagogiskt arbete och belyser bland annat estetisk verksamhet i skolan, demokratiarbete med skolbiblioteket, representation i förskolan, fritidshemmets didaktiska mellanrum, barns lek och kommunikation mellan kollegor.

Boken vänder sig till blivande och verksamma förskollärare och lärare, skolledare och alla som har ett intresse för frågor som berör normer, makt och likvärdiga villkor i barns liv.

Artikeln diskuterar framväxten av och kritiken mot normkritisk pedagogik i Sverige samt begreppetsutveckling i relation till de samhällskontexter som begreppet har växt fram i, kontexter vilka har haftbetydelse för hur normkritisk pedagogik har kommit att förstås, tolkas och användas. Artikeln byggertill viss del på resonemang som förs fram i antologin Normkritisk pedagogik – perspektiv, utmaningar ochmöjligheter (Björkman & Bromseth, 2019) samt på en studie av skolverkstexter, med fokus på normkritiskpedagogik (Hill, under utgivning). Ambitionen är att med de resonemang som förs fram bidratill den nordiska diskussionen avseende begreppets innebörd, praktik och utveckling.

Normkritiska perspektiv är ett begrepp som de senaste tio åren fått fäste och utvecklats i den svenska utbildningskontexten. Denna text söker sammanföra detta perspektiv med det interkulturella för att diskutera hur de kan bidra till varandra. Normkritiska perspektiv är ett förhållnings- och analyssätt som medverkar till att kritiskt granska och ifrågasätta monokulturella föreställningar i en skolverksamhet och hos pedagoger medan interkulturalitet beskriver hur pedagogiska relationer och praktik kan fungera för att erfaras inkluderande. Ett normkritiskt perspektiv kan bidra till att möta delar av den kritik som förts fram avseende ett bristande maktperspektiv i interkulturaliteten då det visar på maktens positioner i ett kontextuellt sammanhang av interkulturell förståelse. Samtidigt kan det interkulturella perspektivet bidra till den normkritiska analysen då det beskriver ett eftersträvansvärt pedagogiskt klimat. Ett klimat som präglas av interkulturell interaktion som skapar en diversifierad snarare än begränsande normalitet.

Normkritisk pedagogik är ett begrepp som utvecklats i Sverige under 2000-talet. Begreppet har sina rötter i kritisk pedagogik, queerteori och intersektionella perspektiv och uppstod från början i en pedagogisk kontext som en reaktion mot det som beskrevs som en toleranspedagogisk inriktning på inkluderings- och värdegrundsarbetet i förskola och skola. Syftet är att utforska och ifrågasätta hur de normer och maktrelationer som skapar skillnad genom perspektiv och praktiker präglar lärandeinstitutioner och de som verkar inom dem.

Begreppet har fått stor spridning och utvecklats på olika sätt vilket har både positiva och problematiska aspekter. Normkritikens utbredning har bidragit till ett uppmärksammande och utvecklande av arbetet med mänskliga rättigheter på många olika samhällsarenor. Samtidigt har inlemmandet i en offentlig diskussion bidragit till en mainstreaming av begreppet vilket tömt det på viktigt kritiskt innehåll. Normkritik har även ibland kommit att uppfattas som en ny norm, en uppmaning att ’tänka rätt’ men utan att i grunden förändra.

I denna antologi diskuterar lärare, utbildare och forskare verksamma inom området hur begreppet har utvecklats teoretiskt och hur det används i pedagogisk praktik. Vilka erfarenheter har gjorts av de som försökt använda normkritiska perspektiv i undervisning och förändringsarbete genom åren? Texterna sätter åter fokus på normkritisk pedagogik. Antologins röster diskuterar detta på det perspektivskapande, problematiserande och hela tiden allt annat än perfekta och fullständiga sätt som det innebär att hela tiden försöka bli en normkritisk pedagog.