We all know what Proust’s novel is about. A tale of quest and long-delayed discovery, A la recherche du temps perdu (1913-27) is an artist’s novel where the narrator aspires to become a writer and eventually decides to write… an artist’s novel. It takes him a long time to arrive at that point. We have to read close to three thousand pages of Remembrance of Things Past before the narrator finally finds his material - himself and his past life. In the final volume, the grand design becomes apparent. If we look at Proust’s novel from another angle, a different scenario comes into view. We realize that the narrator, as a writer in waiting, must hold back. He must resist. He must delay, postpone, persevere - or else the climax would come early. In volume after volume, he sounds his fears that he’ll never succeed at becoming a writer, much less acquire artistic recognition. As he must. To be sure, some way into the novel he gets a piece of writing accepted for publication in the pages of Le Figaro. When he sees it in print, he is ecstatic; after all, it is his debut as writer.
Harry Martinsons rymdepos Aniara (1956) är ett av 1900-talets mest uppmärksammade svenskspråkiga diktverk. Det är ganska få verk från svensk efterkrigstid som blivit föremål för så intensivt intresse i såväl svensk som utländsk litteraturvetenskaplig forskning.I den här boken diskuterar en rad framstående Martinsonforskare och Martinsonläsare diktverkets tillkomst, litterära form och idéinnehåll: de olika manuskriptversionerna av Aniara belyses, liksom bildspråk, konstnärliga verkningsmedel och estetik, ondskans problematik, teknologins roll, Aniara som inre resa samt rymdeposets reception.Medverkande författare:Sara Danius, litteraturvetenskap; Kjell Espmark, litteraturvetenskap; Bengt Landgren, litteraturvetenskap; Johan Lundberg, litteraturvetenskap; Marie Louise Ramnefalk, författare; Johan Stenström, litteraturvetenskap; Johan Wrede, svensk litteratur.
(Beskrivning från förlaget)
Sara Danius lyfter fram en Marcel Proust som hamnat i skuggan av madeleinekakan. Det är en författare som blickar framåt snarare än bakåt, som inspireras av fotografier snarare än av impressionistiska målningar, som flyger fram längs vägarna i automobil och sedan skyndar sig att skildra den sällsamma upplevelsen i dagstidningen Le Figaro långt innan det futuristiska manifestet var påtänkt. Tidningsartikeln innehöll fröet till På spaning efter den tid som flytt. Sara Danius visar hur Prousts roman drivs av försöket att återge hur maskinkulturen förvandlar människans upplevelse av tid och rum. Därmed öppnar hon också ett nytt perspektiv på den litterära modernismen. Sara Danius djärva och eleganta essä kommer att locka nya läsare till Proust. Och de som redan är förtrogna med Prousts stora roman kommer att läsa den med andra ögon. Sara Danius är litteraturforskare, för närvarande vid University of California i Los Angeles. Hon har skrivit en uppmärksammad avhandling, The Senses of Modernism (1998), om förhållandet mellan teknologi, perception och modernistisk estetik. Sara Danius är också verksam som kritiker i Dagens Nyheter.
The author analyses the role of modern pieces of machinery whose purpose in Marcel Proust's novel cycle À la recherche du temps perdu becomes aesthetic. Railroad, phonography, telegraphy, telephony, cinematography, x-ray technology, automobiles, airplanes - all that passes forward in front of the reader's eyes, reinforcing the cycle's grand theme: The lost time'. Modernity, as Ms. Danius argues, brings about an emancipation of the senses in that the latter are no more merely an instrument of cognition but are transferred to the sphere of aesthetics.