Inom pedagogiken och den (svenska) pedagogiska forskningen talar man sällan om ”det Goda”. Kanske beror det på att ”det Goda” ofta (miss)uppfattas som ett begrepp som uttrycker något universellt, givet och utifrån bestämt, och därigenom som problematiskt för ett vetenskapsområde som både undersöker ett föränderligt fält av utbildningspolitiska frågor och bidrar till utvecklingen av normativa pedagogiska och didaktiska teorier – men som samtidigt ställer krav på ”evidens” och ”objektivitet”. De filosofiska frågorna om godhet och det Goda hänför sig vanligen till etiken och teologin, och åtminstone den svenska pedagogikens huvudådra markerar gärna högljutt sitt oberoende av såväl moraliska, metafysiska som teologiska spekulationer. De mer eller mindre implicita värderingarna i forskningen diskuteras visserligen ofta, men snarare i metodologiska termer av normativitet och objektivitet. Likväl förekommer en påfallande nära relation mellan den pedagogiska forskningens frågor och utbildningsväsendets styrning. Denna närhet handlar emellertid inte om att forskningen skulle skapa ett igenkännande av fenomen som är relevanta för lärare och skolväsen, snarare handlar det om att pedagogisk och samhällsvetenskaplig forskning levererar auktoritativa synpunkter på ”den goda utbildningen”. Jag menar att i den mån som vi ser pedagogiken som ett politiskt-moraliskt forskningsområde så finns det skäl att problematisera frågor om det Goda och godhet.

Jag berör några av de uppfattningar om ”det goda” som har uppmärksammats av forskningen och samtidigt styr delar av dagens utbildningspolitik och lärarutbildning, såsom strävan efter att ”bejaka mångfald”, ”inkludera alla”, ”skapa samförstånd” och se ”det unika” i var och en. Dessa problematiserar jag som pedagogikens artikuleringar av ”den goda demokratin” – en värdering som riskerar att motverka sitt eget syfte emedan den, i likhet med ett flertal andra värden som förs fram som ”pedagogiskt goda”, baserar sig på en outtalad och problematisk värdemonism. Denna värdemonism omfattar antagandet att alla ”egentligen” vill samma goda, eller åtminstone skulle vilja det om de fått en ”vettig bildning” och ”rätt information”. Jag ifrågasätter därigenom också akademins rädsla för att tala om moraliska frågor kring rätt och fel i pedagogiken och aversionen mot att diskutera strävan efter det (pedagogiskt) goda. Det skapar en grogrund för ensidig ”teknisk och rationell godhet” baserad på en tilltro till en neutral utbildning där i princip alla ”goda” värderingar - exempelvis deliberativ demokrati - kan inlemmas och småningom omfattas av alla förutsatt att de presenteras på rätt sätt. Det goda blir då underordnat det redan givna och rätta, styrt av den monistiska tanken att våra värderingar sist och slutligen bottnar i en för alla gemensam grund och ytterst strävar mot ett för alla gemensamt mål. (jfr Susan Mendus 2006; Isaiah Berlin)

Att uppfatta något som gott innebär inte att man behöver uppfatta det goda som gott för alla och alltid: Det moraliska är i mitt perspektiv varken universellt eller ontologiskt grundat (jfr Raymond Gaita 2004). Däremot menar jag att det är viktigt att pedagogiken problematiserar frågor om godhet och det goda utan att för den skull komma fram till ett svar. Jag för fram tanken att det goda inte kan förväntas ha en källa, snarare flera: Pedagogisk forskning och undervisning utan etiskt intresse och moraliskt allvar riskerar att reducera utbildning till en instrumentell verksamhet och göra läraren till en perifer figur som endast upprätthåller undervisning präglad av drillning och likriktning.

Åren 2008-2009 genomfördes ett forskningssamarbete, kallat VIVA-projektet, mellan Örebro universitet och Örebro kommun i syfte att belysa barns möjligheter till delaktighet, inflytande och välbefinnande i grundskolan. De teoretiska utgångspunkterna hämtades i intersubjektivitetsteorin och det relationella perspektivet (von Wright, Vad eller vem, Daidalos 2000), och materialet insamlades genom deltagande observationer, intervjuer, videodokumentationer och dokumentstudier. Denna skrift redogör för projektet i sin helhet och fördjupar därefter de frågor som blivit framträdande i de deltagande observationerna i grundskolans klassrum, åk 2-5. Följande frågor är i fokus: Vad innebär barns rätt till inflytande och delaktighet? När sker inflytande och delaktighet i undervisningen? Hur ter sig den pedagogiska situationen med dess asymmetri och paradoxer? Hur bidrar den yttre styrningen till att stödja inflytande, delaktighet och välbefinnande genom skolans planer, kommunens dokument mm. Resultaten problematiseras med hjälp av konkreta exempel.

Bland de viktigaste resultaten kan nämnas att det i dagens klassrum är svårt för elever att få komma till tals och få erkännande som personer som kan något, och att lärarnas sätt att bemöta eleverna har avgörande betydelse för att genuint inflytande och delaktighet ska uppstå och för att den pedagogiska situationen ska stödja deras välbefinnande. De kommunala styrdokumenten, den ökade fokuseringen på elevers eget arbete och individuella utvecklingsplaner tenderar att skapa oro och förvirring snarare än ökat lärande: individualiseringen riskerar att motverka barns rätt till inflytande och delaktighet. Eleverna föreslås visserligen ofta komma med initiativ, men varken skolan, lärarna/personalen eller den pedagogiska situationen i sin nuvarande utformning förmår ta vara på dessa initiativ - och i praktiken fostras eleverna till följsamhet. Såväl lärare som elever sjuder av vilja och lust till lärande och delaktighet, men situationens yttre och inre villkor motarbetar detta. Lärarna behöver återfå greppet om pedagogiken och det kan inte ske genom direktiv utan kräver ett inre pedagogiskt arbete.

Different conceptions of the subjectivity and selfhood of students scant little attention in teacher education today, yet they are central in any educational situation. The understanding of the condition of human subjectivity makes some educational perspectives and practices more intelligible than other. Still neither teaching nor learning can be reduced to an anthropology or theory of human growth; education is always a “here and now situation” in a threefold relation between the educator, the student and the world (e g a subject). This article discusses the role of different conceptions of subjectivity, and shows how intersubjectivity plays a role the experiences that students have in school. It also deepens the question of teacher authority and novelty in teaching. First, three different aspects of human subjectivity are pointed out, and with these in mind,  teacher influence and the possibility of novelty in the educational situation is discussed.  It is argued that the self, the ego-organisation of each student, should not be a target for teacher authority, and that novelty appears in an intersubjective sphere. An understanding of subjectivity as manifold shows how an open and creative environment of teaching and learning with novelty and surprises can come about.

Den här artikeln handlar om relationen mellan vetenskaplig teori och pedagogers strävanden mot det de värderar som bra och viktigt. Den anknyter till en övergipande fråga om pedagogiska & didaktiska teoriers möjligheter att fungera som fond för (blivande) lärares etiska reflexioner över sina egna handlingar och sig själva som professionella moraliska subjekt. Här koncentrerar jag emellertid analysen av teoretiska perspektiv till några av de metaforer som är utmärkande för de aktuella perspektiven, och diskuterar deras möjlighter att rikta uppmärksamheten mot läraryrkets moraliska dimension. Min fråga är inte den kunskapsstyrda frågan om vilken pedagogisk teori som bäst producerar tekniskt och instrumentellt goda lärare. I stället diskuterar jag vilka etiska och moraliska meningar och möjligheter till självreflexion och omdömesbildning som de vetenskapliga perspektiven, framför allt det aktuella sociokulturella perspektivet, erbjuder (blivande) lärare.