I den magnifika ”Så mycket längtan på så liten yta” för Karl Ove Knausgård ett resonemang om hur konstverk utgör punkter i ett system av olika koordinater: en viss plats, en viss tid, en viss människa.Ju längre tid som passerat sedan ett verk tillkom, desto mindre betydelse får det individuella me­dan den kulturella epok i vilken kons­ten skapats framträder med större tydlighet. Boken handlar om den norske konstnären Edvard Munch. Men som vanligt när Knausgård skriver så vidgas ämnet framför läsarens ögon; konsten blir också del av allt det som finns ibland oss och i samtal om det vi brukar kalla tidsandan.

Knausgård observerar att värderingar och begrepp, som är både tidsbundna och övergående, ofta omedvetet uppfattas som oföränderligt sanna av oss som omfamnar dem. Hans tankebana kan ap­pliceras på hur vi bedömer konst, men också hur vi ser på samhället i stort, och politiken. Det finns helt enkelt en rad underliggande föreställningar som dominerar och blir rådande i en spe­cifik tid, men som vid ett eller annat tillfälle i histo­rien kommer att tappa kraft och brytas av mot nya sanningar om konsten, samhället och människan.

Jag påminns om Knausgårds betraktelser när jag läser Karin Svanberg-Sjövalls hoppingivande artikel ”Dags att tänka nytt” om den nya borgerliga kulturpolitiken (Axess nr 2/23). Statssekreterare Svanberg-Sjövall menar att den gamla ordningen – här innefattas kulturpolitik förd från såväl höger som vänster – behöver utmanas och presenterar fem exempelteser som stöd för sitt resonemang. Från min horisont fångar hennes idéer om en ny borgerlig kulturpolitik ett subtilt men påtagligt paradigmskifte i tidsandan.

Under en längre tid har humanistisk ämnesfördjupning på universiteten fått konkurrens av olika sorters post-teorier och tvärvetenskapliga perspektiv. Historisk tonvikt och poetik har i många fall ersatts av humanistisk teoribildning. Humanioras roll har allt oftare blivit att ifrågasätta och granska ”sanningar” och applicera kritiska perspektiv. Händelserna vid Skolverket illustrerar två fenomen som har de humanistiska disciplinernas expansion och förändring som underlag. Å ena sidan dekonstruktionen av makt, kön, sanningsanspråk och historieskrivning som nu tar sig uttryck i kursplanerna. Å andra sidan vad som kan ske när post-teorin vandrar ut från universiteten och in på myndigheter och därmed berövas sitt välbehövliga sammanhang. Inom ramen för det akademiska samtalet kan ståndpunkter dras för långt men det existerar en kritisk massa som utgör motvikt. Ett universitet förmedlar inte till skillnad från många andra myndigheter rekommendationer eller entydiga resultat – lärosäten består av heterogena forskarröster. Den intellektuella kultur som finns vid universiteten är väsensskild från myndighetsarbete. 

När kritiska perspektiv institutionaliseras och får frodas utan korrektiv i form av akademisk granskning förvandlas infallsvinklar lätt till sanningar. Post-teorins förtjänster och intellektuella bidrag bör inte förväxlas med förmågan att få saker uträttade enligt övertygelse

För ett par år sedan kom Agneta Pleijels roman Dubbelporträtt, en fri fantasi om mötet mellan den österrikiske konstnären och författaren Oscar Kokoschka och deckardrottningen Agatha Christie. Bokens nerv ligger i och dess konflikt kretsar kring hur Kokoschka kontrakterats av Christies familj för att måla ett porträtt av henne. Uppdraget har han tagit på sig motvilligt men efter de första avvaktande mötena utvecklas ett samtal, och en udda vänskap.

Om akademin inte lyckas härbärgera och hantera konflikter i enlighet med den interna, prövande ordning som är vetenskapens signum kommer manöverutrymmet för statlig politisk styrning att utvidgas ytterligare.

Hur väl akademin kan värja sig mot politisk klåfingrighet avgörs av vetenskapssystemets robusthet, inte av antalet mediala fixstjärnor som sjunger forskningens lov.

God konst krymper distansen mellan jaget och omvärlden. Den exponerar och åskådliggör men lovar inget.

The Women Are Up to Something. How Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley, and Iris Murdoch Revolutionized Ethics handlar om dessa fyra kvinnors kritik av, och alternativ till, den manligt kodade analytiska filosofin i Oxford under 1940- och 50-talen. Lipscombe vill skapa ett gemensamt narrativ för fyra disparata filosofiska temperament där karaktärsdragen ändå framträder. Boken växlar mellan ambitionen att vara en syntetiserande filosofisk historieskrivning och levnadsteckning. Metoden är delvis briljant även om resultatet blir en smula ojämnt.

Metaphysical Animals. How Four Women Brought Philosophy Back to Life är skriven av Clare Mac Cumhaill och Rachael Wiseman. De har skrivit intensivt under pandemin och färdigställt biografin när Storbritannien stängde ner stora delar av samhället. Boken är trots detta gedigen, men ibland för detaljrik, och författarna använder ett grepp där de introducerar Elizabeth Anscombe, Philippa Foot, Mary Midgley och Iris Murdoch som skådespelare på en imaginär scen. Ofta fungerar det väldigt väl, som i personliga möten där Cumhaill och Wiseman lyckas förena liv och glöd med stringens. Tidvis blir det tablåartat med ett stilistiskt veligt intryck som följd; det är som om författarna inte kan bestämma sig för om bokens grundbetoning ska vara underhållande, informativ eller gestaltande.

Anscombe, Foot, Murdoch och Midgley blev framstående filosofer med Oxford som bas och var födda strax efter första världskriget. Båda böckerna placerar läsaren i en särpräglad universitetskontext, i ett krigshärjat Europa som inte ligger så förfärligt långt bort i tiden men där ändå så mycket var annorlunda mot nu. Några enstaka college i Oxford antog kvinnor som studenter (Oxford hade börjat ut­examinera kvinnor 1920), stolsprofessorer gjorde karriärvägarna få, världskrigen förflyttade människor över hela den europeiska kontinenten där studiekamrater försvann, kärleksrelationer ebbade ut och många människor fick fly eller sätta livet till. Kvinnlig rösträtt infördes 1918 i Storbritannien, den banbrytande essän Ett eget rum av Virginia Woolf publicerades 1929 och världskrigen med militärtjänstgöring för männen skapade ett nytt utrymme för extraordinärt begåvade kvinnor att examineras i utbildningar med målet att forma en akademisk karriär. Plötsligt uppstod en historisk öppning för fler kvinnor att ta plats i de intellektuella akademiska miljöer som dittills alltid varit vikta för män.

Att påstå att sekundärlitteraturen, dokumentärerna, essäerna om och porträtten av författaren Virginia Woolf (1882–1941) är omfattande är ett understatement.Det finns en rad biografier av skiftande kvalitet där hennes liv gestaltas, äktenskapet med Leonard Woolf synas, relationen till systern Vanessa Bell dissekeras. På universiteten och i kultursfären är hon ständigt aktuell:­ nya analyser av hennes intrikata, svävande modernistiska prosa skrivs i strid ström och filmer, inspirerade av romanerna, produceras.

Woolfs feministiska klarsyn, särskilt hur sakligt hon naglar fast kvinnolivets predikament i Ett eget rum (1929) och hennes reflekterande i dagboksform, har bidragit till att flickrumsdrömmar kunnat förvandlas till realistisk målmedvetenhet. Tillsammans med den mytomspunna tillvaron i den informella kretsen av intellektuella i Blomsburygruppen, depressionerna och slutligen självmordet har den emblematiska funktion som Woolf har fått i den kulturella offentligheten befästs och utvidgats ytterligare. Hon har nått kultstatus, även om det låter litet för hetsigt givet den fridfulla framtoning som präglar de många svartvita fotografierna av hennes ansikte som bevarats. Woolf var en färgstark pionjär i sin tid och blev en projektions­yta för frigörelse i vår, en fantasifull realist som fann äventyret i kärleksaffären med Vita Sackville-West. En oerhört begåvad och formstark författare var Woolf, men samtidigt en tvivlande konstnär. Hon är överanvänd och alltjämt en gåta. Hur ska nya böcker om en sådan skapande kvinna skrivas?

Gillian Gill tycks vara övertygad om att ett pedantiskt framlagt källmaterial räcker för att imponera på Woolfentusiaster och andra möjliga läsare. Redan i förordet till Virginia Woolf and the Women who Shaped her World finns en alldeles för intim intonation som låter oss förstå att Gill, en disputerad akademiker som främst riktat in sig på att skriva biografier, kommer att inviga oss alla i nya kunskaper om de kvinnor som omgav och präglade Woolfs liv och författarskap. Det är stora anspråk och oroväckande sådana eftersom de flesta goda forskare och författare förmedlar sig via originella tankegångar och nya upptäckter, inte genom att på förhand avisera att de är värda beundran.

Kapitlet ”High Society” är talande för Gillian Gills tillvägagångssätt. Med hög skvallerfaktor och detaljerade interiörbeskrivningar berättas vilka som passerar olika gods och gårdar (Woburn Abbey!, Badminton House!) under Woolfs mormors levnadstid i början av 1800-talet. Det hela påminner lite om den samtida författaren Jane Austens presentationer av potentiella gemåler och de lantliga dynastiernas ansvar och samtidigt hårda krav på dekorum. Skillnaden är att i en roman finns en intrig och ofta också en konflikt som ska illustrera ett moraliskt dilemma eller en utsatt situation. I Gills framställning saknas en intresseväckande disposition som möjliggör en riktning för hennes argumentationslinje. Istället blandas information som stånkats fram vid någon arkivsittning med omdömen av typen ”som jag redan har konstaterat, Pattlekvinnorna var modiga och smarta” (återigen, opassande intimisering). Det historiska släktnarrativet bryts och istället riktas strålkastarljuset mot Gills övertygelser.

”Gill pekar ut den tunna linjen mellan allvar och skämt i Bloomsburygruppens jargong, underbyggd av elitistiska idéer om utvaldhet där internt bifall trumfade omgivningens värderingar.”Samtidigt är de inledande kapitlens redogörelser för kvinnor och skeenden i Woolfs närhet så knappologiska att de blir ovidkommande för en bredare läsekrets. Intrycket blir att Gillian Gill vill skriva om Woolf av eget intresse och att just denna faktavinkel på det biografiska saknas – därför en bok. Om luckor fortfarande behöver fyllas inom genren Woolf-biografier så krävs mer än kunskapsutfyllnad. Framförallt hade Gill kunnat fundera över relationen mellan läsintresse och innehåll i de inledande kapitlen, snarare än att släktträdet i sig är betydelsebärande för att förstå en litterär verksamhet.

Virginia Woolfs författarskap är fyllt av stadsvandringar och London intar en särställning. Förra året publicerades Square Haunting. Five Writers in London Between the Wars av Francesca Wade. Den behandlar Woolfs aktiviteter inte minst runt det egenstartade förlaget Hogarth Press, under ett års tid, på torget Mecklenburgh mellan första och andra världskriget. Ett skarpt utsnitt i tiden sätter ramarna för Woolfs funktion i boken.

I boken Promenader i Virginia Woolfs London (2014) knyter litteraturprofessor Lisbeth Larsson några utvalda romaner till specifika platser i huvudstaden. Romanen Mrs Dalloway (1925) utspelas till stor del i fashionabla Westminster, Natt och Dag (1919) uppehåller sig vid The Strand, som exempel. Larsson har skrivit en av de bästa böckerna om Woolfs prosa, tycker jag – synd att Gillian Gill inte kunnat läsa den i svenskt original eftersom de delvis delar samma feministiskt tolkande ram och teoretiska impuls. Larsson illustrerar hur kön och tid – diskrepansen mellan klocktid och upplevelsetid – hänger samman med kategorierna staden, platsen och rummet för att nästan lösas upp i den sista romanen Vågorna (1931).

Varken Wade eller Larsson nöjer sig med omfångsrikt stoff eller forskarens nödvändiga sittfläsk, utan de har på sina egna vis en osjälvisk blick på författaren Virginia Woolf. Att berätta nytt med förnuft och känsla också om en mycket väldokumenterad och produktiv författare som Woolf går sålunda utmärkt, men det krävs en analytisk skärpa, en förmåga att sålla som jag saknar hos Gill.

Det blir bättre, stilistiskt och innehållsmässigt, i del fyra som handlar om Bloomsburygruppen. I denna krets av samhällskritiker ingick bland andra (förutom Woolf och hennes make) författarna E M Forster och Lytton Strachey, ekonomen John Maynard Keynes, Dora Carrington, som var konstnärinna, och Virginias syster Vanessa Bell med make Clive.­ Om Bloomsburygruppen finns också mycket skrivet. Kommenterande material och mer iscensättande texter nuddar gärna en romantiserad bild av hur ett alternativt sätt att leva för dem som ingick i kretsen kunde te sig. För anglofila trädgårdsentusiaster och kollektivnostalgiker står deras gemensamma bostad Charleston, i Sussex, välbevarad och öppen för besökare – den kulturella institutionaliseringen av det antikonformistiska, bohemiska är i sig mycket intressant att utforska.

Gill följer som bekant ett spår och skådar efter den specifikt kvinnliga erfarenheten. I de senare kapitlen skriver hon medryckande och, såvitt jag kan förstå, också välfunnet om kvinnans situation i förhållande till homosexualitet i den lite vidare Bloomsbury-kretsen, vars medlemmar ofta hade en studentbakgrund från Cambridge. Gillian Gill poängterar att den sömlösa övergången (med bistånd från attityder och vanor från akademiska miljöer) i umgänge mellan homosexuella män och homosocialitet i diverse klubbar sällan ifrågasattes, och att hemlighetsmakeriet var stort. Kvinnor betraktades som intellektuellt ointressanta, medan grader av närhet mellan män – särskilt sexuell, ibland ofrivillig – ansågs spännande också av heterosexuella män. Det förekom övergrepp och Gill pekar ut den tunna linjen mellan allvar och skämt i Bloomsbury­gruppens jargong, underbyggd av elitistiska idéer om utvaldhet där internt bifall trumfade omgivningens värderingar. Skenäktenskapet mellan Keynes och den ryska ballerinan Lydia Lopokova kunde genomföras i full vetskap om vad som försiggick bakom lyckta dörrar i en tid präglad av viktoriansk samhällsmoral och privat dekadens.

Det Sverige behöver är kulturmecenater och en blick riktad mot tingen. Våra lämningar och kulturella stilleben är på samma gång häpnadsväckande och kunskapsintensiva. Vi måste ha en kulturpolitik för det eviga.

I en tid då det så kallade kulturkriget mest består av meta­debatter och där kampen om marginalen är så attraktiv att även den som innehar den politiska makten helst framställer sig som underdog behöver en borgerlighet i maktposition skilja mellan signalpolitik och långsiktiga reformer som kan göra skillnad. Om förslaget med kanon syftar till att använda konsten som förevändning för didaktisk polityr av något ”svenskt” görs kulturen till ett redskap med en given uppgift. Att på förhand peka ut vad konsten ska förevisa i sin kanonisering talar emot idén om konstens autonomi och del av det existentiella tänkandet.

En återkommande kritik, legitimt understödd av stora delar av högern, under åren av röd-grönt maktinnehav har varit ett missnöje med politiseringen av institutionerna. Särskilt ­tidigare ­kulturminister Alice Bah Kuhnke anklagades för att gå vilse i normkritik och postkoloniala perspektiv i sin styrning av museer och hur villkoren för det svenska litteraturstödet skulle utformas. Risken finns att en lika stark ideologisk övertygelse fast från högerhåll om vad konsten och institutionerna är till för börjar smyga sig in i kanondebatten om den används som nationellt rättesnöre snarare än ett sätt att samla ihop och presentera kvalitetskultur för kommande generationer.

Den stora vinsten med en nationell kanon är att den har potential att rikta välbehövligt politiskt ljus på kultur, inte minst läsning. Konst och litteratur – avsiktliga och essentiella tekniker som människor har brukat i alla tider för att väcka känslor och försöka förstå världen – kräver mängdträning för att kunna avkodas och tolkas. Skolinspektionens rapport ”Läsfrämjande arbete i grundskolan” visar att det läsfrämjande arbetet ofta sker på initiativ av enskilda lärare och att insatserna avtar ju äldre eleverna blir. Unga människor som lämnar skolan idag har helt enkelt läst för lite. För få har fått möjlighet att förföras av och bli uppfyllda av andras liv, historiska omständigheter och erfarenheter. Kanske kan större intresse för en kanon, tillsammans med ansenliga krav och resurser, ändra på den saken.

En annan möjlig positiv aspekt av kanondiskussionen är att fokus flyttas från samtidens tröttsamma upptagenhet av författaren som varumärke. Böckers värde härleds allt för ofta idag till vem som skrivit dem: litteratur har i stor utsträckning blivit en handelsvara som ska personpaketeras. Med en kanon på plats föds en, måhända idealistisk, förhoppning om att litteraturens kärna, texten, kan få större utrymme genom diskussioner om August Strindbergs stilistiska kluvenhet eller Hjalmar Söderbergs romantiska intrigsättning.

Effekterna av en viss politik blir nästan alltid begripliga först i efterhand, och absolut visshet om vad en kanon skulle leda till är ett luftslott. Icke desto mindre lever vi alla i distraktionens tidevarv och om en kanon lyckas förflytta fler unga läsare närmare den uppslukande öppenhet inför världen som litteratur erbjuder så är det värt ett försök. En kanon bör skapas för att elever i delad erfarenhet av litterära upplevelser kan utveckla och förfina den uppmärksamma blick god litteratur kräver. Varken mer, eller mindre, än så.

Den gripande utställningen Om ni inte gillar det kan ni dra åt helvete. Ballets Suédois 1920–1925 på Dansmuseet i Stockholm har just avslutats. På grund av pandemin kunde färre besökare än planerat ta del av den. Som tur är finns det en välskriven och detaljerad utställningskatalog kvar att inspireras av. Därtill har museet gett ut en antologi med bidrag av forskare från många discipliner, Dansare, konstnärer, älskare. Ballets Suédois 1920–1925 (Arvinius + Orfeus).

Bakgrunden till utställningen är hundraårsjubileet av Svenska baletten, som grundades runt år 1920, i en tid av rörelse och förvandling. Första världskrigets slut gav upphov till experimentlusta. Bakom baletten fanns två människors konstnärliga vision och kärlek till varandra: Jean Börlin (1893–1930) och Rolf de Maré (1888–1964).

Börlin skrevs i unga år in i Operans balett­elevskola eftersom sång, dans och musicerande var hans passion. Idag skulle han beskrivas som queer. Konstvetaren John Potvin påpekar att det finlemmade hos Börlin blev en projektionsyta för beundran och förskräckelse. Rolf de Maré kom från en av Sveriges mest förmögna släkter och hade från födseln en förväntan på sig om att förvalta och driva jordbruket Hildesborg, som han ärvt av sina morföräldrar Walther och Wilhelmina von Hallwyl.

Via en gemensam bekant, konstnären Nils Dardel, lärde Börlin och de Maré känna varandra. Mötet blev startpunkten för ett intensivt och storslaget samarbete. Det fanns en kärlekshistoria också, som fick ett abrupt slut men ledde till livslång vänskap. Deras förhållande gav Börlin en trygghet som möjliggjorde att han vågade tacka nej till att arbeta på Operan i Stockholm och istället gå sin egen väg som dansare.

Vid den här tiden var operabaletten i Stockholm gammalmodig, dansarna fick mest agera statister. En rysk stjärnkoreo­graf, Michel Fokine, engagerades för att modernisera dansen. Breddningen låg i tiden, i Paris hade balett som konstform fått ett uppsving. Ryska baletten, som drevs av Serge Diaghilew, bjöd på färg, nya uttryck, sensualism och skapade rubriker i hela Europa. Var det möjligt att vara så modern inom den klassiska baletten utan att det blev en ny konstform?

Under ett år, 1920, skapade Jean Börlin i ett kreativt flow koreografier till nio nya balettverk i helt olika stilar. Inspirationen kom i huvudsak från Ryska baletten och det faktum att man bytte verksamhetsplats till just Paris. Europeiskt, modernt, klassiskt, med inslag av svensk folklore blandades i en brokig repertoar där man dansade pas de deux, spelade komedi och gav uttryck för dadaism och expressionism. Under de kommande fem åren uppförde kompaniet totalt 26 stycken egna produktioner där samtidsinfluenserna var centrala.

Konsthistorikern Charlotta Nordström beskriver balettens samarbete med modernistiska konstnärer och oviljan att acceptera en hierarkisk rangordning av olika konstformer. Uppsättningarna kom ofta att kallas tableaux vivants (levande tavlor) för sina direkta referenser till bildkons­ten och i det rikt illustrerade materialet som hon lyfter fram förefaller sambanden mellan dekorationsskisserna och baletterna både genomtänkta och våghalsiga.

Balettens produktioner var genreöverskridande. Under åren växte kritiken mot att det saknades dans i baletterna. Slående är också frånvaron av det skrivna ordet i arbetsmetoden. Man formulerade aldrig något konstnärligt manifest. Svenska baletten arbetade intuitivt och gav andra konstnärer både stor frihet och mycket pengar för artistiskt förverkligande.

För några år sedan läste jag boken Tyst. De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns (2013) av den amerikanska juristen och författaren Susan Cain. Där diskuteras varför introversion, liksom de näraliggande egenskaperna känslighet, allvarsamhet och blyghet, har blivit ett andra klassens personlighetsdrag. Det extroverta idealet, som hon menar är förhärskande i västvärlden, bygger på värderingar om att den ideala människan är sällskaplig och trivs i strålkastarljuset. Att agera socialt dominant är numera liktydigt med att vara framgångsrik.

Susan Cains iakttagelser får en fördjupad betydelse i anslutning till begreppet ”det offentliga samtalet”. Hur påverkas samtalen i offentligheten om det tvärsäkra sättet att prata bedöms som mer sympatiskt än det trevande, trots att det inte finns någon bevisad korrelation mellan bestämda svar och goda idéer? Att framföra tydliga budskap med självförtroende har blivit det förväntade sättet att vara på, för att få offentligt genomslag. En mer försynt inställning uppfattas som socialt osäker och lite problematisk eftersom det modesta – till skillnad från det omedelbara – kan behöva tolkas.

Det är fullt möjligt att främja och sympatisera med humanistisk forskning men ändå ifrågasätta reflexmässiga sanningar om dess uppgift. I den nyutkomna avhandlingen Folkhemmets styvbarn: Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980 diskuterar idéhistorikern Hampus Östh Gustafsson humanioras plats i samhället och kunskapspolitiken under en händelserik period för högre utbildning. Boken borrar i en rad frågor och är ett gott exempel på hur en undersökning kan förena tradition och förnyelse. Den stödjer sig på och tar spjärn mot redan etablerad kunskap men ställer kritiska frågor om uttryck som humanister ibland använder slentrianmässigt. På en rad områden invänder Östh Gustafsson välgörande mot de beskrivningar som skapats om humaniora, ibland av humanisterna själva.

Humanioras position i det svenska välfärdssamhället utmanades redan före 1960- och 70-talens vänsterradikalisering och den nyliberala våg som svepte över universiteten mot seklets slut. Avhandlingen analyserar retoriken om ”humanioras kris” som präglat senaste decenniers debatter. Under 1930- och 40-talen förknippades naturvetenskaperna med socialistisk politik och marxism, medan humaniora associerades till ett borgerligt samhälle. Ur ett internationellt och historiskt perspektiv har humanistiska ämnen på universitetet framstått som mer politiskt konservativa, emellanåt kopplade till den nationalistiska motupplysningen, till skillnad från samhällsvetenskaperna som allierat sig med upplysningens politiskt progressiva krafter. Själva legitimitetsfrågan för humaniora och kunskapspolitiska debatter sorterar Östh Gustafsson på ett smidigt sätt, men det är vad som uppstår där emellan och vad som glider undan som suggererar.