Bakgrund För att främja medicinteknisk innovation inom vården har ett utvecklingsprojekt för samverkan mellan Stockholms landstingsstyrda sjukhus påbörjats, under namnet PUSH (Produktutveckling inom Stockholms hälso- och sjukvård). Syftet med samverkan är att ta vara på landstingspersonalens idéer och utveckla s.k. high-practice-produkter samt att underlätta för medicintekniska företag att testa produkter i vårdmiljö. Liknande innovationssatsningar finns på olika håll i Sverige och utomlands, men det har varit problematiskt att få flera av dessa att överleva, då olika omständigheter påverkar utvecklingen av satsningarna. Samverkansprojektet mellan sjukhusen står således inför en rad utmaningar om de inte ska gå samma öde till mötes.

Syfte Syftet är att undersöka omständigheter som är centrala för organisatorisk samverkan inom innovationssystem för utveckling av medicinteknik. Utgångspunkten är utveckling av ”high-practice-produkter” inom projektet PUSH.

Teoretisk ansats För att belysa innovationspåverkande omständigheter i studien, har teorier om innovationssystem, kluster och nätverk studerats, utifrån att de behandlar organisatorisk samverkan.

Metod Studiens kvalitativa upplägg bygger på ett semideduktivt tillvägagångssätt. Utifrån ett deduktivt synsätt utgår analysen från befintliga teorier medan empirin på ett induktivt sätt ligger till grund för att framhålla och vidga delar av teorierna. Insamlad data utgörs till stor del av semistrukturerade intervjuer och tidigare undersökningar och utvärderingar.

Resultat och analys Erfarenheter från samverkansprojekt för innovationer visar att projekten påverkas delvis av omständigheter som ligger utanför projektens kontroll, som innovationspolitiska beslut och medicintekniskt regelverk. Påverkningsbara omständigheter är exempelvis att innovationsprojekt är beroende av ett välutvecklat kontaktnät som sträcker sig över hela innovationsprocessen, från utveckling av idén till kommersialisering. För långsiktig överlevnad är ett uttalat kommersialiseringsfokus av största vikt för projekten. En central orsak till att innovationsprojekt inte överlever på lång sikt är att det saknas finansiering, dels för kommersialisering av enskilda produkter och dels för att behålla och utveckla befintliga innovationsstrukturer.

Slutdiskussion För samverkansprojekt bör befintliga strukturer utnyttjas och kompletteras med en utvidgning av nätverket för att involvera en bredare kompetens. Beslutsfattare måste ta ställning till om huruvida innovationssatsningar ingår i landstingets uppdrag. En gemensam policy för ägarförhållanden och risktagande, finansiering och fördelning av eventuella vinster måste utarbetas om samverkansprojektets visioner ska kunna uppnås.

Syftet med uppsatsen är att kartlägga behovet av en testbädd för telemedicinska produkter och att analysera krav som medicintekniska företag ställer på en testbäddsmiljö för samverkan med sjukvården. Målet har varit att konkretisera resultatet i en kommersialiseringsplan för Karolinska Testbädd för Telemedicin och eHälsa, vid Medicinsk Teknik på Karolinska Universitetssjukhuset. Vid genomförandet av undersökningen har totalt 19 intervjuer och ytterligare 6 telefonintervjuer genomförts med dels representanter från medicintekniska företag och sjukvården och dels med samarbetsstrukturer för medicinsk teknik och möjliga finansiärer. En enkätundersökning har genomförts för att kvantifiera resultatet från intervjuerna. Webbutskick har gjorts till 279 företag med verksamhet inom områdena medicinsk teknik, IT och telekom.

Uppsatsen beskriver hur den kliniska forskningen inom området medicinsk teknik har förändrats de senaste decennierna och hur situationen ser ut idag. Utmaningar som den svenska hälso- och sjukvården står inför presenteras, som demografiska förändringar, ökade sjukvårdskostnader, dyrare behandlingsmetoder och färre kommersialiserade innovationer inom medicinsk teknik.  Omständigheter som påverkar produktutveckling för hälso- och sjukvården belyses, dels genom den regulatoriska gränsdragningen mellan IT-produkter och medicintekniska produkter och dels utifrån en genomgång av forskning inom produkt- och tjänsteutveckling och utifrån de frågor kring hur företag bedriver produktutveckling som ställts i intervjuerna och i webbenkäten.

Resultatet visar att företagen i högsta grad är beroende av samarbete med sjukvården i olika faser av sin produktutvecklingsprocess och att flera företag uttrycker ett behov av en testbäddsstruktur. Företagen samarbetar med vården framförallt för att det möjliggör att utveckla mer vårdanpassade produkter. Samarbete med vården ger kortare utvecklingstider och därmed minskade utvecklingskostnader. Det förenklar även arbetet med validering av produkters funktionalitet. Flera företag har utarbetade samarbeten direkt in på vårdavdelningar, medan andra i dagsläget saknar nödvändiga samarbetsstrukturer. Studien har identifierat ett flertal företag som visat intresse för ett samarbete med Testbädden och ytterligare ett antal som har önskat att få mer information om vad Testbädden kan erbjuda. I kommersialiseringsplanen föreslås Karolinska Testbädd för Telemedicin och eHälsa fokusera på sin nisch samt vidareutveckla den kompetens som företagen saknar. Testbädden bör arbeta vidare med att utveckla både externa kontakter och den interna samverkansorganisationen på Karolinska för att möjliggöra effektiva, smidiga och kvalitativa samarbeten mellan företag och sjukhusets avdelningar.

In this paper we explore the use of a mobile video-conferencing tool (MVCT) in advanced home care of children. We present the results from a qualitative study where we have evaluated mobile video communication between the patient's home and the hospital unit. Our results show that mobile video enhances communication between home care teams and medical staff at the unit, makes more effective use of practitioners' time and that the equipment have additional values for staff that extend beyond video communication. Challenges identified are related to technical problems, limitations in the MVCT's design and the concern that the inability to handle problems may affect health care professionals' role as an authority. The benefits of the MVCT rely to a great extent on individual users' creativity and the willingness of key actors in the organization's management to find ways of improving the present home care format.

It has previously been shown that occupational exposure limits (OELs) for the same substance can vary significantly between different standard-setters. The work presented in this paper identifies the steps in the process towards establishing an OEL and how variations in those processes could account for these differences. This study selects for further scrutiny substances for which the level of OELs vary by a factor of 100, focussing on 45 documents concerning 14 substances from eight standard-setters. Several of the OELs studied were more than 20 years old and based on outdated knowledge. Furthermore, different standard-setters sometimes based their OELs on different sets of data, and data availability alone could not explain all differences in the selection of data sets used by standard-setters. While the interpretation of key studies did not differ significantly in standard-setters' documentations, the evaluations of the key studies' quality did. Also, differences concerning the critical effect coincided with differences in the level of OELs for half of the substances.

This article deals with the ways Swedish General practitioners (GPs) informally deal with the stricter standards of sickness certification and the implications of understanding these ways in terms of ‘resistance.’ In recent decades, procedural and bureaucratic changes within the Swedish sickness benefit system have curtailed physicians’ clinical discretion with regards to the sickness benefit approval for patients. By both formal and informal means, the Swedish Social Insurance Agency (SSIA) has consolidated its power over the decision-making process. Despite widespread dissatisfaction among physicians with the current system, acts of open defiance do not seem to occur. However, as shown in a recent qualitative study, Swedish General practitioners have developed informal ‘techniques’ (ranging from simple exaggerations in the certificates to complex constructions of apparent objectivity) for intentionally circumventing the stricter sickness certification standards. Taking that study as a point of departure, this article will consider the use of techniques as a form of everyday resistance. Three dimensions of ambiguity arise which require further attention, namely: (1) the multiple motives and shifting target of resistance; (2) the complex blend of power and powerlessness which defines the situation of GPs and their resistance, and (3) the fundamental ambiguity of the resistant act of issuing sickness certificates tactically, as a particular mix of compliance and resistance.

OBJECTIVES: To explore informal and unsanctioned techniques general practitioners (GPs) employ as a means to increase the likelihood of sickness certificate approval, following the Swedish Social Insurance Agency's (SSIA's) consolidation of the gatekeeping role in sickness benefit evaluation.

DESIGN: Qualitative semi-structured interviews with 20 GPs working in Swedish primary care. A thematic analysis of the transcribed material was carried out to map different techniques employed by the practitioners.

RESULTS: Eight techniques were identified, particularly with respect to the way in which the sickness certificate is written to ensure approval by the SSIA. The identified techniques were most commonly adopted when the patient's case was perceived to be at high risk for rejection by the SSIA (such as psychiatric illnesses, chronic pain etc.).

CONCLUSIONS: The findings imply that the informal and unsanctioned techniques are complex and ambiguous. They are used intentionally and covertly. The study also suggests that, while the consolidation of SSIA's gatekeeping role may have resolved some sickness absence issues, a consequence may be that GPs develop unsanctioned techniques to ensure compliance.

PURPOSE: In recent decades, many countries have implemented return-to-work coordinators to combat high rates of sickness absence and insufficient collaboration in the return-to-work process. The coordinators should improve communication and collaboration between stakeholders in the return-to-work process for people on sickness absence. How they perform their daily work remains unexplored, and we know little about to what extent they collaborate and perform other work tasks to support people on sickness absence. This study examines which work models return-to-work coordinators use in primary healthcare, psychiatry and orthopaedics in Sweden. METHODS: A questionnaire was sent to all 82 coordinators in one region (89% response rate) with questions about the selection of patients, individual patient support, healthcare collaboration, and external collaboration. Random forest classification analysis was used to identify the models. RESULTS: Three work models were identified. In model A, coordinators were more likely to select certain groups of patients, spend more time in telephone than in face-to-face meetings, and collaborate fairly much. In Model B there was less patient selection and much collaboration and face-to-face meetings. Model C involved little patient selection, much telephone contact and very little collaboration. Model A was more common in primary healthcare, model C in orthopaedics, while model B was distributed equally between primary healthcare and psychiatry. CONCLUSION: The work models correspond differently to the coordinator's assignments of supporting patients and collaborating with healthcare and other stakeholders. The differences lie in how much they actively select patients, how much they collaborate, and with whom. Their different distribution across clinical contexts indicates that organisational demands influence how work models evolve in practice. 

INTRODUCTION: The study focuses on finding a methodology for evaluating the effectiveness of the nonpharmaceutical intervention in the face of a new pathogen entering the population. Different interventions can have different effectiveness levels in different populations; thus, studying possible correlations and effectiveness among different groups is essential. With better knowledge of the topic, the outbreak management could be done more cost-effectively, reducing the need for antibiotics, vaccines, and possible reduction of infectious diseases caused burden in developing regions. Furthermore, the study aims to determine the ways of using excess mortality as an evaluation technique for nonpharmaceutical interventions used in the Covid-19 pandemic. 

METHOD: The variables in time-series format were used to calculate a cross-correlation score alongside other correlation coefficient tests. With the cross-correlation, the lag will be established to estimate how the variables correlate in the timeline. In addition, the study will attempt to establish the connections between different nonpharmaceutical interventions and their strengths and different age groups.

RESULTS: The most frequent lag scores identified were 1 with 16 observations and 2 with 9 observations. The highest lag score was 4, which was observed once for the dataset of Hungary. The correlation between excess mortality and different harshness of NPI's was calculated. The correlation coefficient ranges from -0.3 to -0.39, indicating an overall low to medium correlation. The highest correlation was detected with stay-at-home requirements (-0.36), workplace closing (-0.37), and gathering restrictions (-0.39). In the final step, age-based correlations were established. The correlation ranged from 0.26 – 0.36, indicating an overall medium correlation. The lowest correlation can be seen in the youngest age group, 15-64 (correlation coefficient of 0.26), while the highest correlation of 0.36 can be seen in the 75-84 age group. Surprisingly the age group 85+ had a little lower correlation than the 75-84 age group.

DISCUSSION AND CONCLUSIONS: A stronger correlation between excess mortality and stringency index was detected in the countries with a higher death per capita. The two groups of intervention effectiveness were established: more effective (school closing, workplace closing, public event limitation, gathering restriction, and stay at home requirement) and less effective (public transport limitation, restriction on internal movement, international travel control, public information campaigns, protection of elderly campaigns). This suggests that NPI effectiveness depends on population size. In the age-group-based analysis, the correlation became stronger with the age increase, indicating nonpharmaceutical intervention effectiveness against high mortality in older adults.