Äldre invandrare utgör en speciell grupp av den äldre befolkningen, trots många likheter med sina kamrater födda i Sverige. Forskningen visar att de ansöker om olika omsorgstjänster i lägre utsträckning än infödda och är mer benägna att avstå från dem även när de blir beviljade, samtidigt som hjälpbehov i deras fall uppstår i tidigare ålder och är allmänt sett större än för infödda. Den starka tendensen att klara sig själva eller med hjälp av sina anhöriga leder till att de är underrepresenterade inom den offentliga äldreomsorgen.

I denna uppsats kartlägger jag olika beteenden och attityder som ligger till grund för detta fenomen och ger en helhetsbild av äldre invadrares levnadsförhållande. Beskrivningen visar en allmän oro hos äldre invandrare för att inte bli sedda och behandlade på rätt sätt av omsorgspersonal samt deras strävan efter att inte vara till besvär så länge de inte är mycket gamla och i stort behov av hjälp. En rad faktorer bidrar till att de känner sig mindre bekväma och trygga med den offentliga äldreomsorgen, bland annat invandrares generellt sett svagare ekonomiska resurser, bristande språkkunskaper som ytterligare kan försvagas med ålder, begränsat socialt nätverk till följd av pensionering alternativt invandring i hög ålder mm. Ytterligare ett problem är deras medvetenhet om att de inte hunnit bidra till samhället i samma utsträckning som andra och en sorts ”tacksamhetsmur” som hindrar äldre invandrare från att söka hjälp i tid vilket i sin tur försvårar efterföljande åtgärder. Allt detta skapar en känsla av resurssvaghet och beroende av det omgivande samhället, en känsla som äldre invandrare försöker undgå genom att minska sina behov och förväntningar och klara sig på egen hand eller med hjälp av sina närstående.