The aim of this essay is to examine the ambivalence that I consider work of solidarity carried out from majority position to be associated with, and whether it makes sense to understand the relationship between majorities and minorities involved in this work by using the concepts of race and whiteness. Through Ruth Frankenbergs work on white women and race I consider whiteness to be a racialized position, and through Sara Ahmeds phenomenology of whiteness, which describes racialization as made through the orientation of bodies, I investigate how this racialized position is shaped and maintained by the solidarity work. The study is based on qualitative interviews with four White women engaged in two organizations that works on integration of female immigrants through creating jobs in a cooperative and through educating in national and familial democracy. The work of solidarity told of by the interviewees seems to produce racialized notions about immigrated people of color, which acts as a counterpart to the whiteness that the interviewees themselves possess. At the same time, the work also challenge this binary division, especially by incorporating the non-white women in what in this essay is called "the white world".

Uppsatsens syfte är att undersöka de ambivalenser som jag utgår ifrån att det solidariska arbete som bedrivs från en normativ majoritetsposition är präglat av och huruvida det är meningsfullt att förstå relationen mellan majoriteter och minoriteter involverade i detta arbete med hjälp av begreppen ras och vithet. Genom Ruth Frankenbergs studie av vita kvinnor och ras förstår jag vithet som en rasifierad position, och genom Sara Ahmeds "vithetens fenomenologi", som beskriver rasifiering som kroppars orientering mot varandra, undersöker jag hur denna rasifierade position skapas och upprätthålls genom solidaritetsarbete. Studien baseras på kvalitativa intervjuer med fyra vita kvinnor engagerade i två olika organisationer som arbetar med integration av den strukturella kategorin "immigranter som är kvinnor", dels genom att driva ett kooperativ där personer ur denna kategori kan söka arbete och dels genom att utbilda samma kategori människor i nationell och famijär demokrati. Det solidariska arbete som intervjupersonerna berättar om tycks skapa rasifierade föreställningar om icke-vita immigranter, vilka fungerar som motbild till den vithet som intervjupersonerna själva besitter. Samtidigt utmanar arbetet också den binära uppdelningen mellan vit och icke-vit, inte minst genom att inkorporera de icke-vita kvinnorna som deltar i organisationerna i vad som i uppsatsen kallas för "den vita världen".