I den här essän söker jag svar på följande frågor: Vad gör egentligen en berättare? Närmare bestämt: vad utmärker professionellt, muntligt berättande jämfört med det publika berättande som författare och skådespelare ägnar sig åt? Vad är det som just en muntlig berättare kan?

Jag använder forskning som studerat förutsättningarna för dessa yrken – särskilt hur berättelser konstrueras och berättande går till – och tillämpar studierna på ett konkret fall: mina egna erfarenheter av att förbereda och framföra sägnen om Råttfångaren från Hameln vid Ljungby berättarfestival 2012. Det jag då gjorde och hur jag såg på det efteråt, jämförs med fiktiva berättares verksamhet i Mario Vargas Llosas roman El Hablador och Ursula K. Le Guins The Telling.

Jag prövar bilden av en råttfångare som metafor för en muntlig berättare och kommer till slutsatsen att berättaren kan vara lika fängslande och lika förledande. Även skådespelare och romanförfattare kan fängsla sin publik, men inte luras så som en berättare kan. Att kunna förleda är baksidan av den djupt mänskliga förmågan att kunna säga som det är. Till vardags är vi väl medvetna om detta och god berättare tar med sig den insikten även upp på scenen.

In this essay I seek answers to the following questions: What is a storyteller in fact accomplishing? What distinguishes professional, oral storytellers from other public narrators such as authors of fiction and actors? What can a storyteller do, that they can’t?

I use research investigating the conditions of these professions – in particular how narratives are constructed and how narration works – and apply it to a real case: my own experiences in preparing and performing The Pied Piper of Hamlin at Ljungby storytelling festival 2012 . What I did and the way I looked at it afterwards, is compared to the activities of fictional storytellers in Mario Vargas Llosa’s novel The Storyteller and Ursula K. Le Guin’s The Telling.

I test the image of a pied piper as a metaphor for an oral storyteller, and reach the conclusion that the teller can be just as captivating and deceitful. Authors of fiction and actors can also spellbind their public, but not deceive the way a storyteller can. This talent is the obverse to the human capacity of telling it like it is. We are well aware of this in our daily lives and a good storyteller keeps this insight in mind also on stage.