Sveriges anslutning till EU i januari 1995 innebar att gemenskapens regler för bevarande av biologisk mångfald skulle genomföras i Sverige. Enligt dessa regler skulle ett ekologiskt nätverk av skyddade områden kallat Natura 2000 skapas för att garantera gynnsam bevarandestatus för ett urval av Europas arter och naturtyper. Hur nätverk skulle upprättas och vilka typer av objekt som skulle ingå i detta fanns angivet i art- och habitatdirektivet samt i fågeldirektivet.

De båda direktiven hade arbetats fram inom EG vilket betydde att de baserades på en Centraleuropeisk naturvårdstradition samt att de i allt väsentligt var anpassade till de dåvarande medlemsstaternas behov och prioriteringar.

I och med Sveriges inträde i unionen ställdes gemenskapens syn på naturvård mot en tradition som successivt vuxit fram under närmare ett sekels arbete med att bevara värdefull svensk natur. Denna tradition var bland annat anpassad till annorlunda naturförhållanden och baserades på andra förvaltningstraditioner, bevarandestrategier och naturvårdsprioriteringar.

I boken beskrivs arbetet med att genomföra de båda naturvårdsdirektiven i Sverige: från medlemskapsförhandlingarna fram till dess att direktiven slutligen hade inkorporerats i svensk lagstiftning och huvudparten av de objekt som i dag ingår i Natura-nätverket hade identifierats och rapporterats till EU.I bokens avslutande kapitel diskuteras utfallet av det svenska arbetet med Natura 2000.