Min essä handlar om konflikten som uppstår när småbarns behov ställs mot vuxenvärldens behov och förutsättningar. Jag granskar arbetsmiljön på en småbarnsavdelning främst under inskolning och hur den påverkar både barn och pedagoger. Essän inleds med en beskrivning av hur en lunch ser ut på en ettårsavdelning de första veckorna när barnen lämnas hos oss efter att den första delen av den föräldraaktiva inskolningen är avklarad. Jag beskriver min arbetssituation och den mängd olika arbetsuppgifter jag förväntas klara av under min arbetsdag samtidigt som jag behöver engagera mig i barnen.

I min reflektion ifrågasätter jag inskolningens tidsramar, personaltäthet under inskolningen och på småbarnsavdelningar generellt samt även min egen roll som pedagog. Syftet med essän är att problematisera situationen på småbarnsavdelningar i förskolan samt förstå vad det är som i mitt fall gör att jag inte kan vara den pedagog som jag vill vara. Jag hoppas kunna bidra till diskussionen om små barn, pedagoger och arbetsmiljö i förskolan eftersom min situation inte är unik och det är många pedagoger och barn i Sverige som befinner sig i liknande eller ännu sämre läge.  Genom att ta hjälp av anknytningsteori påvisar jag betydelsen av inskolningen för barnens utveckling och deras fortsatta vistelse och lärande i förskolan. Detta ställer jag mot den verklighet vi befinner oss i idag då barngrupperna växer, personaltätheten minskar samtidigt som pedagogerna får allt mer arbetsuppgifter. Vad får det för konsekvenser och finns det någon lösning på problemet?