Svenskan har i det könsneutrala hen fått ett nytt personligt pronomen. Ordet verkar ha funnits åtminstone i femtio år, men det är framförallt under de senaste åren som ordet har uppmärksammats och spridits. Ordets ursprung är delvis höljt i dunkel, men många tolkar det som ett lån från finskans hän.

En del tycker att det är en praktisk lösning på ett språkligt problem, andra att det är ett djävulens påfund. Under 2012 debatterades ordets vara och icke-vara flitigt i de svenska etermedierna, på nätet – och säkerligen också kring många middagsbord.

Jag har intresserat mig för hen som ett exempel på en feministisk språkreform (Milles 2011), och håller för närvarande på med en undersökning, finansierad av Svenska Akademien, av ordets etableringsgrad i den offentliga sverigesvenskan. Har hen faktiskt börjat användas i myndigheternas externa kommunikation, i tidningstext och i akademisk prosa?

Konferensens tema, Sverige som pluricentriskt språk, gjorde dock att jag blev nyfiken på hur det såg ut i Finland. Har hen också börjat användas i finlandssvenskan? Å ena sidan har debatten kring hen i huvudsak förts i Sverige, men närheten till finskan borde å andra sidan bädda för att de finlandssvenska talarna har lättare att acceptera och använda ordet. Jag kommer i mitt föredrag presentera resultatet av en mindre studie av bruket i sverigesvenskt och finlandssvenskt tidnings- och myndighetsspråk.

Resultatet visar att hen används mycket mer i sverigesvenskan än i finlandssvenskan. Vilka huvudsakliga faktorer som kan antas ha bidragit till denna skillnad diskuteras i slutet av föredraget.

Referenser:

Milles, Karin (2011): ”Feminist language planning in Sweden”. I: Current Issues in Language Planning. 12:1, S. 21-33.