Tysta och blyga barn är ofta de som lämnas åt sidan eller får vänta med att få sina behov tillgodosett. Som fritidspedagog är det en viktig uppgift att insocialisera barn i gemenskap, men hur gör man med barn som inte vill? Hur handskas man med barn som föredrar att vara för sig själva? I vilken grad ska deras önskan respekteras och när blir insocialisering ett värde som bör överordnas barnets fria val?

I denna essä undersöker jag hur jag som fritidspedagog kan förstå dessa barns behov och förhålla mig till dem utifrån begreppen barnperspektiv respektive barns perspektiv, barns delaktighet, inflytandet och bästa. Jag kommer att utgå från några problem från min egen arbetslivserfarenhet och belysa dem med hjälp av olika synsätt som objekt- och aktörsperspektiv och symbolisk interaktionism.