Denna uppsats prövar empiriskt kapitalstockens och arbetsmarknadens institutioners (AMI) betydelse för arbetslösheten på kort och medellång sikt, utifrån keynesiansk och nykeynesiansk teoribildning. Uppsatsens huvudsakliga keynesianska teoretiska modell utgår ifrån antaganden om att arbetslösheten uppvisar hysteresis/persistens samt att NAIRU bestäms endogent, till exempel utifrån ett antagande om att lönebildningen präglas av ömsesidighet. Phillipskurvan antas vara långsiktigt icke-vertikal. Datamaterialet täcker som mest åren 1960-2010 samt 19 OECD-länder och analyseras bland annat genom OLS, panelkorrigerade standardfel, fixa effekter m.m. Den empiriska analysen indikerar att det finns ett statistiskt signifikant negativt samband mellan reala nettokapitalstockens tillväxttakt och arbetslöshet. Analysen ger inget stabilt stöd för att AMI kan förklara arbetslösheten. Den keynesianska teorin verkar således mer användbar än den nykeynesianska för att förstå variationer i arbetslöshet över tid och mellan länder inom OECD de senaste decennierna.