I den här uppsatsen har jag gjort en närläsning av Martin Heideggers ”On the way to Language” (”Unterwegs zur Sprache”) skriven år 1959. Boken som var Heideggers sista verk är en dialog mellan Heidegger och en japan som spelas av honom själv i syfte reflektera. Uppsatsen behandlar bokens tema om hur något främmande oss själva (som är vi själva) kan mötas eller inte mötas genom ett språk. Jag har i och med Heidegger sett på ett språks fara och begränsningar liksom dess möjligheter och vägar till kunskap via dialogformen och den estetiska yttringen poesi. Väst mötte öst och tack vare det såg Heidegger inte bara det att det fanns ett nästan gemensamt metafysiskt fält inom det estetiska men också på vilket vis som dessa sätt kunde yttra sig, bl.a. via konsten, poesin, via hintar och det talade. Det gemensamma för ordets fenomen estetik inom väst och begreppet Iki inom öst diskuterades och jämfördes. Vidare jämfördes även det gemensamma ordet för språk och det som jag kom fram till var att det japanskas vokabulär var en mycket öppnare än den i väst då ett ord i öst betydde en hel rad med ord i väst. Raden ord inom det japanska begreppet kunde översättas närmast intill en poetisk versrad. Heidegger jämförde de japanska begreppen med bl.a. sina egna Hölderlin läsningar och vidare den japanska estetiken, bl.a. inom teatern, med sina egna tankar om konst och på vilket vis transcendens är möjlig via dessa fenomen. Det estetiska sågs på så vis via språket som visade var vi fick möjligheten att vara ett kunskaps budbärare liksom dess användare samtidigt. I jämförelse med den japanska estetiken som yttrades både som poetiska innebörder av ord liksom gester i form av hintar som gav den närvarande människan en knuff på den mörka väg som ledde oss mot ljusglimtarna: kunskap och fantasi, m.a.o. en ständig transcendens.

Jag har i min analys försökt att beskriva vad det estetiska innebär för Heidegger. Det som jag kom fram till som var gemensamt för både Heidegger som hans simulerade samtalspartner japanen var det att de delade en tomhet i grunden. Denna tomhet yttrade sig som ångest hos Heidegger medan den hos japanen yttrade sig som ett ingenting. Jag såg att Heidegger behövde japanen för att kunna se hintar av sig själv och på så vis kunna reflektera över sig själv och sina tankar. Tomheten beskrev de bägge m.a.o. via språket och dialogformen som gav dem begränsningar och möjligheter att på ett hermeneutiskt vis tala om någonting som inte finns men är paradoxalt nog mycket närvarande.