Den här uppsatsen undersöker förhållandet mellan Kants estetiska omdöme, såsom det formuleras i Kritik av omdömeskraften, och Jacques Rancières estetiska projekt, framförallt i förhållande till begreppet dissensus. Dels försöker uppsatsen spåra arvet från Kant hos Rancière och visa hur detta tar sig uttryck, dels ställer den frågan om hur Kants omdöme politiseras med Rancières dissensus. Detta sker i två kapitel, varav det första är en läsning av Kants kritik av den estetiska omdömeskraften, mot bakgrund av idén om dissensus, och det andra en genomgång av Rancières formulering av dissensus, samt relaterade begrepp såsom konstens identifikationsregimer och ”fras-bilden”. Vidare jämför det andra kapitlet Rancières dissensus med Kants idé om det ”intresselösa” i det estetiska omdömet, samt visar vilka politiska eller metapolitiska implikationer Rancière tillskriver det senare. Uppsatsen visar hur Kants estetiska omdöme är oumbärligt för Rancières estetisk-politiska filosofiska projekt och att flera av hans viktigaste begrepp vilar tungt mot Kant. Den visar också, med hjälp av Rancière, på ett möjligt sätt att ge Kants estetiska omdöme politisk betydelse, delvis i motsättning till de politiska läsningar av den tredje Kritiken som främst tar fasta på sensus communis som ett vittne om en konsensuell gemenskap. Rancière visar med sina omformuleringar av Kants intresselösa omdöme att en sådan gemenskap alltid föregås av ett visst dissensus – ett brott med de dominerande formerna för den gemensamma sinnligheten.

This paper explores the relationship between Kant's aesthetic judgment, as formulated in the Critique of Judgment, and Jacques Rancière's aesthetic project, specifically the way in which the concept of dissensus is developed in the work of Rancière. The purpose of the paper is two-fold: first, to trace the legacy of Kant in Rancière and second, to pose the question of how Kant's judgment is politicized in Rancière's reading. This is discussed in two chapters, the first of which is a reading of Kant's critique of aesthetic judgment in light of the notion of dis-sensus; the second chapter examines the concept of dissensus in Rancière, as well as other related concepts, such as the regimes of art, and the 'image-phrase'. The second chapter also offers a comparison between Rancière‟s dissensus and the notion of 'disinterestedness' in Kant's aesthetic judgment, showing how Rancière draws out from the latter a set of political or meta-political implications. Ultimately, the paper serves to underline the essential role that Kant's aesthetic judgment plays in the development of Rancière's aesthetic project, examining how several of Rancière's most important concepts lean heavily on Kant for philosophical support. With the help of Rancière, the paper also provides an alternative way to give political significance to Kant's aesthetic judgment, partly in opposition to those political readings of the third Critique that primarily focus on sensus communis as a testimony of a consensual community. By way of rearticulating Kant's disinterested judgment, Rancière shows that this community is always preceded by a certain dissensus – a break with the dominant forms of a shared sensible community.