Uppsatsen undersöker, med utgångspunkt i den svenska pressens självreglering, de syften och strävanden som legat till grund för den svenska pressens etiska riktlinjer. Genom en diskursanalytisk metod och med stöd av Hannah Arendts teorier om makt, den sociala sfären och samhällsintresset analyseras tidningstexter och diskussioner på Publicistklubben under åren 1930-1940 och 1950 -1970. Uppsatsen argumenterar för att den privata sfären har bestämts i förhållande till den samhällsnytta som en publicering innebär, och i de fall då en sådan funnits har händelsen befunnits vara offentlig, och i de fall då en publicering inte tjänat samhällsintresset har händelsen befunnits vara av privat karaktär. Detta har lett till att pressens funktion blivit den av en normerande instans för samhällsmedlemmarna, samtidigt som normen själv etablerar en makt i pressen genom att värdera vilka som kan eller inte kan få uppträda i offentligheten. Denna värdering sker utifrån den roll som pressen har tilldelats i samhället, vilket på förhand bestämmer en åsikt eller handling som legitim eller inte i förhållande till det syfte som pressen har.