Efter införandet av de internationella redovisningsstandarderna år 2005 vars syfte är att tillfredställa behovet av jämförbarhet och harmonisering bland företag, har många förändringar skett. Förändringarna innebär att den nya redovisningspraxisen har blivit obligatorisk för de svenska företagen att följa. I och med att företag bedriver utlandshandel bidrar detta till valutarisk, något som företag måste handskas med. Ett behov av att hantera dessa risker står i fokus bland företagens verksamheter och är även något som uppmärksammas bland företag, de finansiella rapporternas användare samt investerare. För att kunna minimera/eliminera valutakursrisker är finansiella instrument de främsta redskapen. De standarder som berör detta ämnesområde är IAS 39 och IFRS 7. IAS 39 beskriver hur riskerna hanteras, medan IFRS 7 redogör för de upplysningar företag skall lämna i sina finansiella rapporter. Eftersom företag har olika policys vid riskhanteringsredovisning, bidrar detta till en problematik gällande upplysningskraven.

I och med att företagens olika sätt kring upplysningskraven skiljer sig åt vid riskhanteringsredovisning, har det varit av största intresse att erhålla information om huruvida företagen följer dessa upplysningskrav, och i vilken omfattning dess redovisning skiljer sig från standarden IFRS 7. Syftet har således varit att undersöka i vilken utsträckning företagen väljer att redovisa upplysningskraven som finns reglerade i standarden gällande säkringsredovisning av valutarisker och känslighetsanalys.

Metodiken inom denna studie har varit den kvantitativa, där granskning av företags årsredovisningar från Large Cap listan på OMX Stockholmsbörsen har utförts. Sekundära källor utgörs av respektive företags årsredovisningar, diverse vetenskapliga artiklar samt studentlitteratur. Tillvägagångssättet har varit en jämförelse mellan utvalda punkter i respektive standarder, med dess tillämpning i årsredovisningarna.

Teoridelen stöds av tidigare forskning inom ämnesområdet upplysningar, samt lagar och regelverk kring upplysningar av säkringsredovisning och känslighetsanalys.

Det visade sig att företag inte följer standarder fullt ut, på så sätt att vissa föredrar att delvis rätta sig efter dem förordnade standarderna, medan andra väljer att tillämpa dessa till en högre grad. Avslutningsvis kan författarna även konstatera att upplysningar om säkringsredovisning följs i större utsträckning än de om känslighetsanalys.