Sedan införandet av IASB:s redovisningsregler år 2005 har många ändringar skett, då svenska företag skulle börja redovisa enligt den nya redovisningspraxisen. Bland annat värderar man numera vissa tillgångar till verkligt värde. Uppsatsen undersöker tre poster på djupet som alla har påverkats av dessa nya värderingsregler och som numera värderas till verkligt värde. Dessa tre är Pensionsskulder som värderas enligt IAS 19, Finansiella instrument som värderas enligt IAS 39, samt Förvaltningsfastigheter som värderas enligt IAS 40. Då dessa poster av tillgångar och skulder skiljer sig från varandra innebär det att det uppstår olika problem och frågor vid värdering till verkligt värde.

Uppsatsens ämne är införandet av verkligt värde och attityden gentemot denna nya värderingsmetod. Med bakgrund i att IASB:s rekommendationer införts för aktieägarnas och värderarnas skull, är syftet med uppsatsen att undersöka om värdering av de tre posterna till verkligt värde hjälper aktieägare och investerare i deras värdering, eller om det faktiskt bara försvårar bedömningen.

För att få svar på forskningsfrågan används en elektronisk enkät. Denna riktar sig främst till finansanalytiker och aktievärderare som har som yrke att värdera aktier, då dessa personer anses representera de intressenter som enligt IASB ska ha nytta utav verkligt värde. Attityden hos respondenterna mäts i form av uppfattning av arbetsåtgång och tillförlitlighet i deras värderingar efter införandet av verkligt värde.

Slutsatsen efter analys av de insamlade resultaten är att respondenterna inte har någon enhetlig syn på verkligt värde i sig, utan att det beror på vilket tillgångsslag analytikern ska värdera. Värdering till verkligt värde anses alltså passa bättre för vissa poster än andra. I denna undersökning urskiljs en tydlig positiv attityd gentemot värderig av pensionsskulder till verkligt värde. Gällande derivat och förvaltningsfastigheter har respondenterna en något mindre positiv inställning.