Förort och integration har de senaste decennierna utvecklat sig till ett mäktigt motsatspar i svensk samhällsdebatt. Miljonprogrammets medialt uppmärksammade bostadsområden runt de stora städerna har lyfts fram som välfärdssamhällets baksida, det segregerade Sverige.

Under den första halvan av 2000-talets första decennium gjordes ett omfattande politiskt försök att angripa flera av de sociala och ekonomiska problem som förknippades med integrationen av förorten och dess människor. Den statskommunala storstadssatsningen omfattade sju kommuner och tjugofyra bostadsområden i och omkring Stockholm, Göteborg och Malmö samt sju–åtta olika "mål"- eller politikområden: arbetsmarknad, fritid och kultur, fysisk bostadsområdesförnyelse, skola och språkutveckling, socialbidrag och utbildning. Formellt till en delad budgetkostnad av fyra miljarder. Adolphe Lawson var en av de forskare på Södertörns högskola som följde processen på nära håll i Haninge, Huddinge, Södertälje och Stockholm. I lokalpress och på plats gjorde han sig ett namn som en skarp och frispråkig utvärderare.

I Demokrati på förortska analyserar han hur segregationsbekämpning, demokratiutveckling och förvaltningsförnyelse tar sig uttryck på kommunal nivå och på lokalt plan: i Flemingsberg, Fornhöjden, Geneta, Hovsjö, Husby, Jordbro, Rinkeby, Ronna, Rågsved, Skärholmen,Tensta, Vårby Gård och Västra Skogås. Allt i syfte att öka valdeltagandet tredje söndagen i september vart fjärde år.

I boken presenterar Lawson sin tolkning av den svenska modellen för segregationsbekämpning. Därtill ger han en noggrann framställning av praktik och teori i storstadssatsningens bostadsområden och kommuner.